Hur blir man ny?

Tjejen du tyckte var så underbar på alla sina vis, på hur hon rörde sig, hur hon log, hur hon drog sminkborsten från käken och upp?

Hur klättrar man upp igen?

Hur ger man för att synas igen?

När slutar smickret?

Varför slutar vi synas?

Vi bara är, vetandes av kärleken.
Vi ska bara känna oss älskade.
Vi ska veta att vi har varandra.

När slutar vi vara nya?

Måste vi sluta vara nya?

När kommer överraskningen?
När kommer de små orden tillbaka?

De som strömmade ifrån dina mjuka underbara läppar som jag gladeligen påminde dig om var dag.

Det blir vardag.

Kanske är vi rädda för att bli tjatiga.
Kanske blir det för mycket ord.
Kanske försvinner meningen i dom-

Eller?

Tycker du bara inte att jag är så fantastisk längre?
Eller ska jag bara tro det?

Om allt går som en saga och du plötsligt är på topp, har du då nått högst upp?
Eller vill vi klättra en bit till?
Hamnar vi i harmoni?
I stadiet vi kallar lycka?

Eller är lycka det som händer just nu.
Är vi redan i paradiset.

Fast vi är för giriga för att se det...
Vi vill ha mer.

Har matkoma, karatefylla samma biverkan som oändlig kärlek?
Man börjar må dåligt. Det kommer i överflöd?

Som knark.

Finns endorfinerna i konstant flöde?

Är jag fortfarande lika fantastisk utan att vara ny?
Är ny det bästa?

Eller är en veteran och erfaren målet?

Är jag tillräcklig för dig?
Ser du på mig som jag på dig?
Varför ska jag oroa mig?

Annars hade du väl inte hört av dig.

Hur blir man ny?

Tjejen du tyckte var så underbar på alla sina vis, på hur hon rörde sig, hur hon log, hur hon drog sminkborsten från käken och upp?

Hur klättrar man upp igen?

Hur ger man för att synas igen?

När slutar smickret?

Varför slutar vi synas?

Vi bara är, vetandes av kärleken.
Vi ska bara känna oss älskade.
Vi ska veta att vi har varandra.

När slutar vi vara nya?

Måste vi sluta vara nya?

När kommer överraskningen?
När kommer de små orden tillbaka?

De som strömmade ifrån dina mjuka underbara läppar som jag gladeligen påminde dig om var dag.

Det blir vardag.

Kanske är vi rädda för att bli tjatiga.
Kanske blir det för mycket ord.
Kanske försvinner meningen i dom?

Eller?

Tycker du bara inte att jag är så fantastisk längre?
Eller ska jag bara tro det?

Om allt går som en saga och du plötsligt är på topp, har du då nått högst upp?
Eller vill vi klättra en bit till?
Hamnar vi i harmoni?
Istadiet vi kallar lycka?

Eller är lycka det som händer just nu.
Är vi redan i paradiset?

Fast vi är för giriga för att se det...
Vi vill ha mer.

Har matkoma, karatefylla samma biverkan som oändlig kärlek?
Man börjar må dåligt. Det kommer i överflöd?

Som knark.

Finns endorfinerna i konstant flöde?

Är jag fortfarande lika fantastisk utan att vara ny?
Är ny det bästa?

Eller är en veteran och erfaren målet?

Är jag tillräcklig för dig?
Ser du på mig som jag på dig?
Varför ska jag oroa mig?

Annars hade du väl inte hört av dig?

The XX

Dom talande om att kämpa, kompromissa.

Om lösningar och desinfektion, om föreningar, försoningar och algebra som gör att yrseln påkallar tårkanalernas överväldigande floder.

När man kämpar. Mal på, matar och tuggar ett gummi som sedan länge tappat smak.

Jag köpte Extra longer lasting.

Men även det har sin tidspress, en press som blev värre än stress.

Då spottar man ut. Har egentligen ingen vettig plats att lägga det jävla tuggummit på.

Som att stå i en bar och klistra det under kanten, spotta ut det på gatan och hoppas att man inte trampar på det.

Var placerar man ex?

I munnen då samtalsämnen rinner iväg på andra daten?

I vår nästas knä för att införliva förståelse om beteenden eller eventuellt sårande?

För visst såras man, speciellt om man är den slutgiltiga att såra.

När en kvinna gör slut, så gör hon verkligen slut.

Det är inget hastigt beslut som helt plötsligt dyker upp.

Något är fel, sedan länge, väldigt fel.

Så vad är nu det största felet som gör att jag byter ut?

Dumpar, lämnar, kalla det vad du vill.

Kärt barn har många namn och oj vad kärt jag var.

Orm, egoist, svin, hora luder och fnask.

Fast vad var jag när du bakade in dina lögner kring min hals?

Det som jag släpade omkring på under månader av mitt såkallade ”kämpande”.

Jag höll mig millimeter ovanför ytan för att det var slående vackert i början.

Jag intalade mig själv att allt var som förr, att livet var en dans på rosa rosor.

Egentligen spelade mina endorfiner ett jävligt fult spratt på mig. De förhindrade nervcentralen att koppla på varningsblinkers att Jolin – nu jävlar svänger han både åt höger och vänster, ser du inte att han inte längre går på samma spår som du?

För nej, min hjärna kopplade bort det, i blindo famlar vi omkring och biter ner nagelbanden klockan 6 på morgonen i undran om varför han sa att han skulle komma hem klockan 1?

Varför sa han bara inte som det var?

Han ville äta upp det ljuva livet.

För att han samtidigt ville ha kakan kvar.

Där hemma.

Han påstod att jag hade fått hybris.

Ja, faktiskt.

För jag har själv satt mig på den piedestal jag klättrat upp på.

Självmant efter strävande, kraftansträngande och krävande.

Så nu är jag där, med killen som håller mig i sin famn för att jag ska komma ännu högre upp.

För det är jag värd.

Så nej, jag tycker inte att man ska kämpa.

Är det dött så är det.

Vi kommer alltid på det försent, men det är okej, vi gråter inte nästa år. Livet är för kort för det.

Så nu ska jag njuta av varje underbar minut med honom, han som gör livet enklare. Som har sprudlande känslor, liksom jag. Han som vill vara med mig för att jag är just som jag är, för att jag vill vara med honom precis så som han är. Utan undanflykter eller bedjanden. För det behövs inte när man vet att man vill.

När jag  är ensam är jag inte lika glad.
Tänk vad vacker ni gör min värld, tänk vad roligt jag har med er.

Ni andra.
Ni människor.
Livar upp, påverkar och trycker ner.
Inspirerar och tumlar om.

Men när man är ensam är man rädd.
Man får bestämma själv.
Vara självständig.

Jag är inte bra på det längre.
Gillar ordet unna och missbrukar frihet.

Tänker ibland att jag kanske gillar det.

Ibland kommer det för nära, ibland blir hela livet påtagligt.

Och det som när mig förtär mig.

Greed

Jag undrar hur det kommer sig, hur man formas till den personen, hur man orkar med att leva så eller med någon som är sådan.

Jag undrar hur man står ut, hur vardagsproblem måste bli skyhöga laster när man ska komma till skott. Hur man helt naturligt kan känna att det helt enkelt inte är några konstigheter.

Jag pratar om snålhet.

Om mynt, sedlar eller splittring på 14 kort. 

Om tillbakahållanden och “integritet”

Om människor som är snåla både när vi kommer till ekonomi, men också en snålhet som faktiskt infekterat hela personen.

Ingår kaffe i lunchen? Nej, tyvärr, det kostar 10 kronor.

Jag ser hur hans ansikte vanställs i en äcklad blick.

Han talar om förakt, om missnöje, om förbryllning.

Jag hade lika gärna kunnat berätta för mannen hur min spya såg ut när han åt fisksoppa. 

Den blicken. 

10 kronor.

För kaffe. 

Det ingick inte. 

Han sträckade totalen och lämnade med rynkorna i pannan och den storögda blicken.

Men ha en fucking lunchlåda då. 

Drick blaskigt kaffe i automaten på jobbet.

Jag lovar att han står där med sin termos när

 ingen ser på, fyller upp den med gratis kaffe, 

tar med hem och dricker sina insparade 

kronor med ett förnöjt léende. 

Skulle han mot all förmodan köpa sig ett paket på Ica väntar han vecka in och vecka ut på kupongen med en stor 5:- på. Ha! Se så bra, så sparade man en femma.

Det är det läskiga med snåla personer, hur de faktiskt hånflinar när de slipper ur betalning. Hur den läskiga uppsynen genomsyrar hela personligheten. Hur de känner sig som erövrande makthavare som lurat hela världen. 

5 spänn!!!!!

Hur de plötsligt ska gå på toaletten när man frågat efter notan, hur länge dem letar efter plånboken, hur den haha så märkligt hehe var här alldeles nyss. Som att den var välanvänd.

Om man nu ska behöva ha dessa människor i sin närhet så är det få som faktiskt uppmärksammar det mest utmärkande med snålingarna.

Inte hur de kan äta ur din plånbok, utan också ditt hjärta och själ. 

Hur de lyckas förvränga dina historier till något avskyvärt, något omänskligt, till något långt utöver det vanliga. Hur de aldrig har hört något så hemskt eller tragiskt. Hur mycket vanligare och bättre de ser på livet. Hur bättre det går för dem.

Hur deras medmänsklighet liksom fallerar med kronorna de sparar in. 

Hur myntens samlande blir någon konstlad värdering på deras egen persona. 

Hur återigen makthavandets position låter vanföreställningnen bli en schargong.

Det i sin tur, trycker ner människor som ger. Givmilda individer som delar med sig av sig själv och det dem har. Hur de tar och äter upp.

Som en trasig tuggummiautomat.

En sån man stoppar pengar i med förväntningar att få något gott ifrån.

Men istället står man där, utan sina pengar med en rätt sné approach.

Jag undrar var de kommer ifrån. Om dem tids nog kan komma ifrån det.

Jag är så glad över att jag har lyckats komma ifrån dem. 

Att de människorna faktiskt inte finns i min omgivning.

Att man får vara hur pank man vill, utan att 

vara snål. 

Att det finns en vilja men kanske inte en 

möjlighet, 

den lilla finjusteringen som gör den stora 

skillnaden. 

Men jag har svårt att tro på människor som inte ser det lilla tecknet.

Har du inte råd så kan man inte köpa, inte förvänta sig att någon ska betala.

Har du inte pengar så ska du inte klaga, det finns alltid pengar att tjäna. 

Men ingen ska behöva tjäna dom åt dig, för att du i din tur ska spendera dom.

Karmakastet

Jag minns hur jag vaknade.

Det var en process på långa minuter.

Sekunderna då jag i ett förvirrat tillstånd pressar upp ögonlocken och undrar om det är dag eller natt.

Om det är eftermiddag eller kväll.

Om det kanske var så att jag hade vaknat vid rätt tid?

Sen undrade jag om jag hade somnat på kvällen?

Det var som att vakna upp efter en djupdykning i soffan på den urspårade efterfesten.

Var är jag.

Vem är jag.

Hur hamnade jag här.

Tusen tankar och frågor virrar omkring i huvudet, tusen svar som är bortsprängda.

Och kvar ligger jag, askan i min egen vedugn.

Den jag byggt själv.

Och eldat på, för kung och fosterland.

I min egna kropp.

Jag brände mig själv på bål.

Hängde ut mig och stramade åt.

Det brann av förakt.

Tvinade bort det jag inte ville ha kvar.

Men jag ville inte ha kvar något alls.

Inte en cell, inte en por, bara en hög med aska och ben.

Så jag fick det.

En vandrande koma, ett spöke mitt på dagen med släpande steg över stadens gator och torg.

Jag måste varit så osexig.

Så trasig.

Så illa.

Så ömkande.

Ni ville hålla mig i er famn och vyssa mig till lulliga tillstånd.

Gunga mig fram och tillbaks.

Men i en snedvriden version.

Med kuken i vädret och armarnas förutsättningar för svarta blåmärken.

Tack snälla för att jag är 21 och inte 15 igen.

Tack för distansen.

Tack för livet, för maten, för lyckan.

Du är glädje sa han.

Och jag trodde på honom.

Ja, jag är glädje.

Aldrig mer en förtvinad ledsen liten flicka med utstickande knäskålar som skrapar upp sår mot hans golv.

Aldrig någonsin mer.

Tack Jolin, för att du löste det.

För jag gjorde det, helt själv.

Puss på dig, du är grym.

Ghostbird

Don't wanna keep on sharing my bed with someone that i have to love less and less.

Skoskav(et)

Det var ingen strävan, inget mål, jag hade inget att prestera.

Saker bara hände.

Plötsligt slutade analyserna, tankarna och aktionerna.

Då började livets fina nyanser tala om ett spektra lika starkt som regnbågen i my little pony.

Ett livsmönster utan aktionstänk, utan konsekvensdisskuterat, utan förutsatta mål.

När den ena situationen dör ut och sakta kommer den nya smygande.

När man vaknar upp förstår man inte att detta är ett nytt liv.

Ett annat sorts liv.

Med mig själv i huvudrollen, med ett manus placerat i handen.

                                             

 Sen hur bra jag lever mig in i den rollen, beror bara på hur bra jag är.

Hur bra jag mår.

Hur mycket den nya tiden bidrar med saker jag gillar.

På hur mycket den nya rollen kan påverka mig, influera mig, inspirera mig.

Det är upp till mig att ta emot.

Att fånga upp och forma så det passar mig.

Jag tänker inte sakna det som vart, jag tänker tillbaka med melankoli som signum.

Jag tänker inte låta det gamla svåra skava som sten i skon, den lilla jäveln som ligger där i mina snörkängor.

Jag köper för fan ett par fucking nya skor som kan få mig att gå framåt istället.

Inte sidleds, inte stilla, ingen smärtrynka i pannan, inget skav.

Bara ett par enkla med spännen som är formade efter bra förutsättningar.

Som sedan formas efter min fot.

Så ska dem nya stegen spatsera.

För jag är värd det.

Faktiskt.

Du ser knarksmal ut.

En sanningsenlig bortförklaring, vem är du när du ljuger?
När du inte ljuger men lögnen ekar mellan trummhinnorna.

När sanningen låter värre än den mesta lögnen, hur mycket skäms du?
 

Jag minns bilden i slowmotion, halvöppen mun med det breda léendet, hoppandes md ena armen upp i luften, den andra handen hårt omslutande vodka tonicen som skvälpte åt alla håll.
Limen som seglade i kuling, sugröret som sedan länge mött en låg broöppning.

Vi skrek och sjöng med, halvöppna ögon och rus.
Ruset som spritter i hela kroppen.

Jag är party.
Prinsessa.
Partyprinsessa.
Bäst på fest.

Människorna runt mig kunde vara min bästa vän, ibland i plural.
Det kunde vara en (innan kvällen) främling med högt skratt, fula tänder eller fantastisk doft.
Men oftast var det någon som jag lyckades övertala på mina sjuka upptåg.

Jag kunde känna att jag älskade krogen, livet som levde, människorna som var glada och strävande efter att ha roligt. Fantastiskt roligt.


Sen började jag jobba där.

Såg tragiken jag blundade för när mina minnesluckor tagit vid. Såg orden man glömt av. Såg pinsammheten, spyan på axeln, fumlandet i fickorna, såg ögonen.

De svarta bottenlösa.

Såg misären. Kände doften. Såg allt det där trasiga.

Men dem var inte som mig.
 Dom gick ut för att fly.
Jag gick ut för att slippa fly.

Jag såg de glada ledas ut en efter en av kostymerna med brickan på det kalla hjärtat.
De pekade och valde.
Oftast fel. Ibland nödvändigt, men oftast utan känsla, på instinkt.

Jag såg krogen förvandlas till något jag inte tyckte om.
Jag såg prestationen som jagade flickorna på kvällen, vem var snyggast, vem hade dyrast silikon, vem var modigast, vem var mest eftertraktad, vem var inne just nu.
Jag såg killarna som kämpade med korten. Där det medges ej-inflammerade ansiktet var värre än amerikanska julkulor. Jag såg deras två krympa till russin då manligheten var kränkt för att jag var söt och han var pank.

Jag såg att den som hade störst bord, var bäst.

Jag skulle vilja gå in på espresso house och se någon sitta vid långbordet för att se om uppmärksamheten kunde jämföras.

Jag började skämmas för vad jag jobbade för.
 Jag såg ingen glädje på stället man gick till för att ha roligt.

Jag sa upp mig.
Sen blev jag portad för att jag sa vad jag tyckte.
Men det gör mig inte så mycket längre.

För jag vill ha roligt.
Jag vill ha lika roligt på dagarna, som på helgen när jag väljer att spendera min tid och pengar hos just dem. Jag vill få precis samma service som luffaren på bord tre som aldrig har betalat en krona.

Men det får ni inte, om du inte är ful, fet, äcklig, har fru och barn, tafsar på smådamer och betäller nio-litaren en gång i månaden.
Då kan jag suga av dig om du vill.
Sen kan jag lirka runt min tunga i skårorna där bak där bajset bor.

Visst låter det äckligt?


Det är det också.

Jag kunde ibland smyga in vågen i mitt rum, jag gömde den under min säng så att den var närmre.
Den fyrkantiga vit-grå mönstrade som man nästan sjönk ner i när man lade hela sin vikt på mätinstrumentet.

Pilen stannade på 46.
Jag klädde av mig kläderna och stirrade mig blint på strecken som utgjorde symbolerna för halvkilo. 44,5.
eller var det 44,4?
Jag kunde ibland böja mig ner för att se om det gjorde någon skillnad.

Jag hittade mig själv i någon form av missgjord yogapose då jag fick för mig att tyngdlagrets justeringar skulle ändra vikten något gram.
Det gjorde det inte, jag var fast på 44,5.

Min pro-ana kompis i Australien var på 38 strecket.
Jag var ledsen resten av dagen och såg att resan skulle bli lång.
Väldigt lång.
Så jag packade väskan och gav mig ut mot bergstoppen som skulle ge mig den värsta svindel jag någonsin kunnat föreställa mig.

Utan mat, syre eller närhet.
Målet var 38.
Kilo.
1,69 cm 38 kilo en bmi på 13,3.
normal är 20, 18 är undervikt.
Jag skulle vara på 13.
0,3 snäpp från döden.
Då skulle jag nå mitt nirvana, trodde jag.

Jag gick bort till min så kallade "goodie-draw" tog fram mitt måttband, skrev ner i min dagbok.
Sedan borstade jag tänderna, spände omkring mitt bandage och gick och la mig.
Jag trodde jag skulle bli smalare av ett hårt spänt bandage kring midjan, så från den dag jag fyllde 11 så lindade jag in min midja i det vita bandet.
Sedan vägde jag mig, grät en tår och hoppades att sömnen skulle få mig att gå ner lite, lite till.

Jag trodde att jag var fullt normal.

Idag är ingen vanlig dag idag är pappas födelsedag!


Som i sången så levde han inte uti hundrade år, men om han fortfarande var i livet så skulle han fira med ett storslaget 50-års kalas just idag!
Denna dagen tillägnar jag Jonas, min fina fina pappa som dog i cancer för 4 år sedan. 

Jag kan inte ge honom några presenter, men givmild och generös som han var hade han velat rädda livet på hela världen.
Nu finns inget botemedel mot cancer, men det finns en process framåt, stöd cancerforskningen.
Ge ditt bidrag för att någon gång i framtiden kanske den kan rädda livet på dig, din familj eller dina bästa vänner. 50 kr är en halv fika, nästan en öl på krogen, men kanske avgörande när någon väl ligger där. 

Puss och tack.

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=6086

Yoga

Om fjortonåringen som blev ett monster.
Ett monster hon skapat sedan hon fyllde tolv.
Som fördrev tiden med sorg och förtärde mörka hål och flås.

Som tränade tills benen sved, tills hjärnan sprängdes, tills tårkanalen brände.

När hungern avtog var tomheten större än någonsin.
Den svällande magen var fylld av ett inte, det spreds sig till hjärnan och kvar fanns varken ro eller roande.

Sextonåringen började ta vid grövre aktioner.
Hon gjorde tankarna till ett livsverk.
Satte snurr på den infekterade tankebanan som hon hela tiden ville se växa.

Pennan gick runt runt på pappret.
Snart var den första cirkeln ett stort svart hål över hela pappret.

Det fanns inget kvar att måla på.
Det var förjävla svart för att fylla på med något ljus vid kanterna.

Men så fanns det en ängel som för 5000 år sedan hittade bly.
Som letade i stammen av trädet och hittade gummi.
Som förde dessa samman.
Och sakta målade bort det svarta.

Farsdag

Farsdag var alltid höjdpunkten på året, det var finklänning på, omsorgsfull paketinslagning och någon form av favoritmiddag som pappa hade just då. Det finns många som tycker att Farsdag kan vara betyngande, särskilt en söndag efter en utgång när man helst av allt vill ligga kvar i sängen och äta pizza eller kräkas. Det finns de som känner att han är aldrig där eller han är en dålig pappa.
Varför ska man då ha Farsdag? För mig var det en möjlighet att ta igen den förlorade tid, ett måste att ta den middagen man bestämt så många gånger och som aldrig blivit av. Ett tack för att han valde att jag fick ett liv. För utan honom så hade inte jag funnits, önskad eller oönskad. Nu blev detta långt, men jag vill bara påminna om att pappa är en grym grej. Oavsett var han är eller hur ofta han är där. För när han inte är där längre så blir Farsdag ingen jobbig bakfyllegrej längre. Ingen ångestframkallande middag. Det blir en önskan och en dröm. Många jobbiga söndagar och tisdagar, take away-mat och sängliggande hela dagen. Fast ofrivillig sådant.
Så min önskan är bara att ta hand om pappa nu, det är hans dag idag.

Ibland undrar jag om det spelar någon roll om jag åker till Paris,

om jag hälsar på i London.

 Kanske flyttar till Stockholm.

För jag är lika tom där som här. 

Lika monotom, lika oexalterad, lika rädd, likadan. 

Så det kanske inte är städerna det är fel på.

Det kanske är mig.  

Ibland undrar jag om ordning, planering eller pedantism spelar någon roll.

Tvärtom?

Om oreda, kaos och sena nätter framkallar min emotionella sida.

Om det inte spelar någon roll, för båda vägarna domnar av.

Somnar bort, sveper ut i något jag kallar nervös rastlöset som gör mig fladdrig. 

Är det nätterna?

Är det maten?

Är det brist på den, eller dricker jag för lite vatten?

Är jag allvarligt sjuk?

Jag kanske har cancer utan att veta om det. 

Allt sitter i huvudet.

Det värsta är att huvudet sitter på mig. 

Så hur skär jag bort allt som gör mig ont?

Tankarna på dagarna, mardrömmarna på nätterna?

Hur gör man?

Man kanske ska börja negligera huvudet och börja följa magkänslan. 

För var är mina fjärrilar.

Vart är mitt fladder.

Mina glädjetjut.

Kanske ska låta min hjärna föra min ben mot den riktning som får min mage att pirra igen. 

Eller göra tvärtom. 

Låta min mage berätta för hjärnan att det handlar inte om vart jag tar mig.

För jag är fortfarande kvar - i mig. 

nosnowshow

När ögonlocken pressas upp i motvind.

Stormen rycker tag om ditt omfång och skakar om dig på morgonkvisten, den kyler ner kropp och själ och viskar att ja, klockan är halv fyra på eftermiddagen.

Din morgonkvist är ingen annans, den du skapat själv med sena nätter och ångestdämande substanser.

Med subtila medel försvinner din makt över klockan.

Klockan som slår ihjäl orken, dag efter dag.

När inte solen skiner vill jag ha mörker.

När det är kallt vill jag inte vara med längre.

Jag vill ligga under täcket dagarna långa.

Men vad händer när kylan kryper ner som en kall hand i sängen.

När du inser att den handen inte är någon annans, bara din.

Då har du skapat din egen istid, och biologin säger att det inte är okej att gå i ide.

När auktoritärernas röster i bakhuvudet berättar om hur misslyckad du är som ligger horisontellt. Raklång med magont och liggsår.

Med kaffe och cigg. Med tv-serier och utlämnat skrivande.

Jag ville inte skriva mer för jag erkänner för word.

Inte för mig själv, men för mina dokument i mapparna.

Det blir så svart på vitt, bokstavlig talat.

Men det var dags att erkänna igen.

Hösten är här, tiden att må jag dåligt igen.

Tack fina senvår och sommar, ni får mig att leva, så som jag kan leva.

Nu är hösten här, de röda löven som vi tycker är så fina.

I min värld är de grå efter smutset på gatorna, efter kallt regn som forslat bort gatans värme.

Som ligger på hög och får mig villja vara likaså.

Som viskar om vinterns vita skrik.

Som får kylan att hålla mig hemma igen.

Som gör mig handlingsförlamad.

Som gör min prestationsångest till ett rykande orosmoln när kaffekokarens droppar faller i min kopp.

Jag sa alltid att jag var udda. Jag predikade om det negativa, de som jag framhävde för er. Mitt dåliga jag. Har du något sådant?

Jag ser mig som annorlunda för jag tror att jag är den person som uppskattar saker mest, och absolut minst.

Det ni gör är vackert i min värld.

De egenskaper jag besitter är inte tillräckliga.

Jag gör inget bra kaffe.

Min mat blir inte god längre.

För nu är jag beslöjad med ångest och önskar att någon kunde leva i mitt ställe.

Att någon kunde flytta in i min kropp och behärska min storm omkring mig.

Att någon kunde ta på mig en jacka och säga att den är varm.

Att någon kunde öppna mina ögon på morgonkvisten.

Så att jag kan leva igen.

När hennes skrattande ansikte dansade på din hornhinna, när hennes doft smekte dina näsborrar, när hon fyllde dina lungor med åtrå.

Plötsligt var livet ett mästerverk målat av Picasso, dina tidigare alster av Ernst Billgren var din nivå, men plötsligt såg du livets ljuva klarhet.

Eller var det en dröm?

Varför var avståndet avgörande när Monet satt på väggen, vad hände när bilden kom närmre och suddades ut i den egentliga form den skapats.

Varför var hon så vacker på avstånd? Så oklar inuti?

Ramen med den vackra juvelfärgen, konstnären med pondus i sitt namn.

Med åtrån efter den prestigefulla prissumman.

På auktionens sista slag var hon din.

Du var förmögen och fick vad du ville ha. Du log förnöjt och trodde fyrklövern från barndomen hade slagits in i sin rätta tid.

Hästskon klapprade mot marken, plötsligt kom stegen närmre, ljudet steg och snart gjorde stigbygelns känslighet sig påmind.

Sen sprack det, tinnitus var ett hjärtskärande dån.

Vassare än diamant tärde tårarna dig a par. 

För du visste inte var tavlan skulle hänga. Du visste inte vad du skulle tro när de avundsjuka konkurrenterna påstod tavlans äkthet.

De påstod att din guldram innehöll en stulen kopia.

Du visste inte bättre, vykorten från Ernst hade hållit ditt konstintresse öppet, men nu, nu var kraven högre än någonsin.

Så du släppte tavlan mot marken.

Lät spillrorna forslas bort i regnovädret,

med vindarnas kraft sudda ut existensen av din dumdristighet.

Tänk om någon fick höra att kopian var köpt av en okunnig konstälskare, ryktet hade slitit sönder hjärta och själ.

Det brann inuti, men det som kom ur munnen var droppar,

droppar av vatten.

Droppar du skapade för att skydda din existens.

Droppar du gav mig för att visa att det inte brann.

Men jag såg igenom dig, jag såg tändstickan i din hand, mot svavlet i rasande fart, mot fotogenet, mot svalljet. Mot hjärtat.

Du ville inte framstå som den vykortsamlande pojken på Mariaplan.

Så du satte dig i din takvåning på Östermalm och lät peugotkvarnet mala på tills eld blev till vatten i de törstiga munnarna omkring dig.