Jolin Anna Johanna

2012-02-09T18:33:00.000+01:00

När jag är ensam är jag inte lika glad.
Tänk vad vacker ni gör min värld, tänk vad roligt jag har med er.

Ni andra.
Ni människor.
Livar upp, påverkar och trycker ner.
Inspirerar och tumlar om.

Men när man är ensam är man rädd.
Man får bestämma själv.
Vara självständig.

Jag är inte bra på det längre.
Gillar ordet unna och missbrukar frihet.

Tänker ibland att jag kanske gillar det.

Ibland kommer det för nära, ibland blir hela livet påtagligt.

Och det som när mig förtär mig.

Greed

2012-02-03T13:10:00.001+01:00

Jag undrar hur det kommer sig, hur man formas till den personen, hur man orkar med att leva så eller med någon som är sådan.

Jag undrar hur man står ut, hur vardagsproblem måste bli skyhöga laster när man ska komma till skott. Hur man helt naturligt kan känna att det helt enkelt inte är några konstigheter.

Jag pratar om snålhet.

Om mynt, sedlar eller splittring på 14 kort.

Om tillbakahållanden och “integritet”

Om människor som är snåla både när vi kommer till ekonomi, men också en snålhet som faktiskt infekterat hela personen.

Ingår kaffe i lunchen? Nej, tyvärr, det kostar 10 kronor.

Jag ser hur hans ansikte vanställs i en äcklad blick.

Han talar om förakt, om missnöje, om förbryllning.

Jag hade lika gärna kunnat berätta för mannen hur min spya såg ut när han åt fisksoppa.

Den blicken.

10 kronor.

För kaffe.

Det ingick inte.

Han sträckade totalen och lämnade med rynkorna i pannan och den storögda blicken.

Men ha en fucking lunchlåda då.

Drick blaskigt kaffe i automaten på jobbet.

Jag lovar att han står där med sin termos när

ingen ser på, fyller upp den med gratis kaffe,

tar med hem och dricker sina insparade

kronor med ett förnöjt léende.

Skulle han mot all förmodan köpa sig ett paket på Ica väntar han vecka in och vecka ut på kupongen med en stor 5:- på. Ha! Se så bra, så sparade man en femma.

Det är det läskiga med snåla personer, hur de faktiskt hånflinar när de slipper ur betalning. Hur den läskiga uppsynen genomsyrar hela personligheten. Hur de känner sig som erövrande makthavare som lurat hela världen.

5 spänn!!!!!

Hur de plötsligt ska gå på toaletten när man frågat efter notan, hur länge dem letar efter plånboken, hur den haha så märkligt hehe var här alldeles nyss. Som att den var välanvänd.

Om man nu ska behöva ha dessa människor i sin närhet så är det få som faktiskt uppmärksammar det mest utmärkande med snålingarna.

Inte hur de kan äta ur din plånbok, utan också ditt hjärta och själ.

Hur de lyckas förvränga dina historier till något avskyvärt, något omänskligt, till något långt utöver det vanliga. Hur de aldrig har hört något så hemskt eller tragiskt. Hur mycket vanligare och bättre de ser på livet. Hur bättre det går för dem.

Hur deras medmänsklighet liksom fallerar med kronorna de sparar in.

Hur myntens samlande blir någon konstlad värdering på deras egen persona.

Hur återigen makthavandets position låter vanföreställningnen bli en schargong.

Det i sin tur, trycker ner människor som ger. Givmilda individer som delar med sig av sig själv och det dem har. Hur de tar och äter upp.

Som en trasig tuggummiautomat.

En sån man stoppar pengar i med förväntningar att få något gott ifrån.

Men istället står man där, utan sina pengar med en rätt sné approach.

Jag undrar var de kommer ifrån. Om dem tids nog kan komma ifrån det.

Jag är så glad över att jag har lyckats komma ifrån dem.

Att de människorna faktiskt inte finns i min omgivning.

Att man får vara hur pank man vill, utan att

vara snål.

Att det finns en vilja men kanske inte en

möjlighet,

den lilla finjusteringen som gör den stora

skillnaden.

Men jag har svårt att tro på människor som inte ser det lilla tecknet.

Har du inte råd så kan man inte köpa, inte förvänta sig att någon ska betala.

Har du inte pengar så ska du inte klaga, det finns alltid pengar att tjäna.

Men ingen ska behöva tjäna dom åt dig, för att du i din tur ska spendera dom.

Karmakastet

2012-01-31T12:17:00.002+01:00

Jag minns hur jag vaknade.

Det var en process på långa minuter.

Sekunderna då jag i ett förvirrat tillstånd pressar upp ögonlocken och undrar om det är dag eller natt.

Om det är eftermiddag eller kväll.

Om det kanske var så att jag hade vaknat vid rätt tid?

Sen undrade jag om jag hade somnat på kvällen?

Det var som att vakna upp efter en djupdykning i soffan på den urspårade efterfesten.

Var är jag.

Vem är jag.

Hur hamnade jag här.

Tusen tankar och frågor virrar omkring i huvudet, tusen svar som är bortsprängda.

Och kvar ligger jag, askan i min egen vedugn.

Den jag byggt själv.

Och eldat på, för kung och fosterland.

I min egna kropp.

Jag brände mig själv på bål.

Hängde ut mig och stramade åt.

Det brann av förakt.

Tvinade bort det jag inte ville ha kvar.

Men jag ville inte ha kvar något alls.

Inte en cell, inte en por, bara en hög med aska och ben.

Så jag fick det.

En vandrande koma, ett spöke mitt på dagen med släpande steg över stadens gator och torg.

Jag måste varit så osexig.

Så trasig.

Så illa.

Så ömkande.

Ni ville hålla mig i er famn och vyssa mig till lulliga tillstånd.

Gunga mig fram och tillbaks.

Men i en snedvriden version.

Med kuken i vädret och armarnas förutsättningar för svarta blåmärken.

Tack snälla för att jag är 21 och inte 15 igen.

Tack för distansen.

Tack för livet, för maten, för lyckan.

Du är glädje sa han.

Och jag trodde på honom.

Ja, jag är glädje.

Aldrig mer en förtvinad ledsen liten flicka med utstickande knäskålar som skrapar upp sår mot hans golv.

Aldrig någonsin mer.

Tack Jolin, för att du löste det.

För jag gjorde det, helt själv.

Puss på dig, du är grym.

Ghostbird

2012-01-27T14:08:00.003+01:00

Don't wanna keep on sharing my bed with someone that i have to love less and less.

Skoskav(et)

2012-01-27T13:56:00.002+01:00

Det var ingen strävan, inget mål, jag hade inget att prestera.

Saker bara hände.

Plötsligt slutade analyserna, tankarna och aktionerna.

Då började livets fina nyanser tala om ett spektra lika starkt som regnbågen i my little pony.

Ett livsmönster utan aktionstänk, utan konsekvensdisskuterat, utan förutsatta mål.

När den ena situationen dör ut och sakta kommer den nya smygande.

När man vaknar upp förstår man inte att detta är ett nytt liv.

Ett annat sorts liv.

Med mig själv i huvudrollen, med ett manus placerat i handen.

Sen hur bra jag lever mig in i den rollen, beror bara på hur bra jag är.

Hur bra jag mår.

Hur mycket den nya tiden bidrar med saker jag gillar.

På hur mycket den nya rollen kan påverka mig, influera mig, inspirera mig.

Det är upp till mig att ta emot.

Att fånga upp och forma så det passar mig.

Jag tänker inte sakna det som vart, jag tänker tillbaka med melankoli som signum.

Jag tänker inte låta det gamla svåra skava som sten i skon, den lilla jäveln som ligger där i mina snörkängor.

Jag köper för fan ett par fucking nya skor som kan få mig att gå framåt istället.

Inte sidleds, inte stilla, ingen smärtrynka i pannan, inget skav.

Bara ett par enkla med spännen som är formade efter bra förutsättningar.

Som sedan formas efter min fot.

Så ska dem nya stegen spatsera.

För jag är värd det.

Faktiskt.

2012-01-02T19:59:00.000+01:00

Du ser knarksmal ut.

2012-01-02T19:58:00.000+01:00

En sanningsenlig bortförklaring, vem är du när du ljuger?
När du inte ljuger men lögnen ekar mellan trummhinnorna.

När sanningen låter värre än den mesta lögnen, hur mycket skäms du?

2011-12-25T14:00:00.001+01:00

Jag minns bilden i slowmotion, halvöppen mun med det breda léendet, hoppandes md ena armen upp i luften, den andra handen hårt omslutande vodka tonicen som skvälpte åt alla håll.
Limen som seglade i kuling, sugröret som sedan länge mött en låg broöppning.

Vi skrek och sjöng med, halvöppna ögon och rus.
Ruset som spritter i hela kroppen.

Jag är party.
Prinsessa.
Partyprinsessa.
Bäst på fest.

Människorna runt mig kunde vara min bästa vän, ibland i plural.
Det kunde vara en (innan kvällen) främling med högt skratt, fula tänder eller fantastisk doft.
Men oftast var det någon som jag lyckades övertala på mina sjuka upptåg.

Jag kunde känna att jag älskade krogen, livet som levde, människorna som var glada och strävande efter att ha roligt. Fantastiskt roligt.

Sen började jag jobba där.

Såg tragiken jag blundade för när mina minnesluckor tagit vid. Såg orden man glömt av. Såg pinsammheten, spyan på axeln, fumlandet i fickorna, såg ögonen.

De svarta bottenlösa.

Såg misären. Kände doften. Såg allt det där trasiga.

Men dem var inte som mig.
Dom gick ut för att fly.
Jag gick ut för att slippa fly.

Jag såg de glada ledas ut en efter en av kostymerna med brickan på det kalla hjärtat.
De pekade och valde.
Oftast fel. Ibland nödvändigt, men oftast utan känsla, på instinkt.

Jag såg krogen förvandlas till något jag inte tyckte om.
Jag såg prestationen som jagade flickorna på kvällen, vem var snyggast, vem hade dyrast silikon, vem var modigast, vem var mest eftertraktad, vem var inne just nu.
Jag såg killarna som kämpade med korten. Där det medges ej-inflammerade ansiktet var värre än amerikanska julkulor. Jag såg deras två krympa till russin då manligheten var kränkt för att jag var söt och han var pank.

Jag såg att den som hade störst bord, var bäst.

Jag skulle vilja gå in på espresso house och se någon sitta vid långbordet för att se om uppmärksamheten kunde jämföras.

Jag började skämmas för vad jag jobbade för.
Jag såg ingen glädje på stället man gick till för att ha roligt.

Jag sa upp mig.
Sen blev jag portad för att jag sa vad jag tyckte.
Men det gör mig inte så mycket längre.

För jag vill ha roligt.
Jag vill ha lika roligt på dagarna, som på helgen när jag väljer att spendera min tid och pengar hos just dem. Jag vill få precis samma service som luffaren på bord tre som aldrig har betalat en krona.

Men det får ni inte, om du inte är ful, fet, äcklig, har fru och barn, tafsar på smådamer och betäller nio-litaren en gång i månaden.
Då kan jag suga av dig om du vill.
Sen kan jag lirka runt min tunga i skårorna där bak där bajset bor.

Visst låter det äckligt?

Det är det också.

2011-12-13T11:18:00.000+01:00

Jag kunde ibland smyga in vågen i mitt rum, jag gömde den under min säng så att den var närmre.
Den fyrkantiga vit-grå mönstrade som man nästan sjönk ner i när man lade hela sin vikt på mätinstrumentet.

Pilen stannade på 46.
Jag klädde av mig kläderna och stirrade mig blint på strecken som utgjorde symbolerna för halvkilo. 44,5.
eller var det 44,4?
Jag kunde ibland böja mig ner för att se om det gjorde någon skillnad.

Jag hittade mig själv i någon form av missgjord yogapose då jag fick för mig att tyngdlagrets justeringar skulle ändra vikten något gram.
Det gjorde det inte, jag var fast på 44,5.

Min pro-ana kompis i Australien var på 38 strecket.
Jag var ledsen resten av dagen och såg att resan skulle bli lång.
Väldigt lång.
Så jag packade väskan och gav mig ut mot bergstoppen som skulle ge mig den värsta svindel jag någonsin kunnat föreställa mig.

Utan mat, syre eller närhet.
Målet var 38.
Kilo.
1,69 cm 38 kilo en bmi på 13,3.
normal är 20, 18 är undervikt.
Jag skulle vara på 13.
0,3 snäpp från döden.
Då skulle jag nå mitt nirvana, trodde jag.

Jag gick bort till min så kallade "goodie-draw" tog fram mitt måttband, skrev ner i min dagbok.
Sedan borstade jag tänderna, spände omkring mitt bandage och gick och la mig.
Jag trodde jag skulle bli smalare av ett hårt spänt bandage kring midjan, så från den dag jag fyllde 11 så lindade jag in min midja i det vita bandet.
Sedan vägde jag mig, grät en tår och hoppades att sömnen skulle få mig att gå ner lite, lite till.

Jag trodde att jag var fullt normal.

2011-12-01T21:22:00.002+01:00

Idag är ingen vanlig dag idag är pappas födelsedag!

Som i sången så levde han inte uti hundrade år, men om han fortfarande var i livet så skulle han fira med ett storslaget 50-års kalas just idag!
Denna dagen tillägnar jag Jonas, min fina fina pappa som dog i cancer för 4 år sedan.

Jag kan inte ge honom några presenter, men givmild och generös som han var hade han velat rädda livet på hela världen.
Nu finns inget botemedel mot cancer, men det finns en process framåt, stöd cancerforskningen.
Ge ditt bidrag för att någon gång i framtiden kanske den kan rädda livet på dig, din familj eller dina bästa vänner. 50 kr är en halv fika, nästan en öl på krogen, men kanske avgörande när någon väl ligger där.

Puss och tack.

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=6086

Yoga

2011-11-30T00:41:00.001+01:00

Om fjortonåringen som blev ett monster.
Ett monster hon skapat sedan hon fyllde tolv.
Som fördrev tiden med sorg och förtärde mörka hål och flås.

Som tränade tills benen sved, tills hjärnan sprängdes, tills tårkanalen brände.

När hungern avtog var tomheten större än någonsin.
Den svällande magen var fylld av ett inte, det spreds sig till hjärnan och kvar fanns varken ro eller roande.

Sextonåringen började ta vid grövre aktioner.
Hon gjorde tankarna till ett livsverk.
Satte snurr på den infekterade tankebanan som hon hela tiden ville se växa.

Pennan gick runt runt på pappret.
Snart var den första cirkeln ett stort svart hål över hela pappret.

Det fanns inget kvar att måla på.
Det var förjävla svart för att fylla på med något ljus vid kanterna.

Men så fanns det en ängel som för 5000 år sedan hittade bly.
Som letade i stammen av trädet och hittade gummi.
Som förde dessa samman.
Och sakta målade bort det svarta.

Farsdag

2011-11-13T14:33:00.001+01:00

Farsdag var alltid höjdpunkten på året, det var finklänning på, omsorgsfull paketinslagning och någon form av favoritmiddag som pappa hade just då. Det finns många som tycker att Farsdag kan vara betyngande, särskilt en söndag efter en utgång när man helst av allt vill ligga kvar i sängen och äta pizza eller kräkas. Det finns de som känner att han är aldrig där eller han är en dålig pappa.
Varför ska man då ha Farsdag? För mig var det en möjlighet att ta igen den förlorade tid, ett måste att ta den middagen man bestämt så många gånger och som aldrig blivit av. Ett tack för att han valde att jag fick ett liv. För utan honom så hade inte jag funnits, önskad eller oönskad. Nu blev detta långt, men jag vill bara påminna om att pappa är en grym grej. Oavsett var han är eller hur ofta han är där. För när han inte är där längre så blir Farsdag ingen jobbig bakfyllegrej längre. Ingen ångestframkallande middag. Det blir en önskan och en dröm. Många jobbiga söndagar och tisdagar, take away-mat och sängliggande hela dagen. Fast ofrivillig sådant.
Så min önskan är bara att ta hand om pappa nu, det är hans dag idag.

2011-11-08T23:27:00.000+01:00

Ibland undrar jag om det spelar någon roll om jag åker till Paris,

om jag hälsar på i London.

Kanske flyttar till Stockholm.

För jag är lika tom där som här.

Lika monotom, lika oexalterad, lika rädd, likadan.

Så det kanske inte är städerna det är fel på.

Det kanske är mig.

Ibland undrar jag om ordning, planering eller pedantism spelar någon roll.

Tvärtom?

Om oreda, kaos och sena nätter framkallar min emotionella sida.

Om det inte spelar någon roll, för båda vägarna domnar av.

Somnar bort, sveper ut i något jag kallar nervös rastlöset som gör mig fladdrig.

Är det nätterna?

Är det maten?

Är det brist på den, eller dricker jag för lite vatten?

Är jag allvarligt sjuk?

Jag kanske har cancer utan att veta om det.

Allt sitter i huvudet.

Det värsta är att huvudet sitter på mig.

Så hur skär jag bort allt som gör mig ont?

Tankarna på dagarna, mardrömmarna på nätterna?

Hur gör man?

Man kanske ska börja negligera huvudet och börja följa magkänslan.

För var är mina fjärrilar.

Vart är mitt fladder.

Mina glädjetjut.

Kanske ska låta min hjärna föra min ben mot den riktning som får min mage att pirra igen.

Eller göra tvärtom.

Låta min mage berätta för hjärnan att det handlar inte om vart jag tar mig.

För jag är fortfarande kvar - i mig.

nosnowshow

2011-11-03T15:12:00.003+01:00

När ögonlocken pressas upp i motvind.

Stormen rycker tag om ditt omfång och skakar om dig på morgonkvisten, den kyler ner kropp och själ och viskar att ja, klockan är halv fyra på eftermiddagen.

Din morgonkvist är ingen annans, den du skapat själv med sena nätter och ångestdämande substanser.

Med subtila medel försvinner din makt över klockan.

Klockan som slår ihjäl orken, dag efter dag.

När inte solen skiner vill jag ha mörker.

När det är kallt vill jag inte vara med längre.

Jag vill ligga under täcket dagarna långa.

Men vad händer när kylan kryper ner som en kall hand i sängen.

När du inser att den handen inte är någon annans, bara din.

Då har du skapat din egen istid, och biologin säger att det inte är okej att gå i ide.

När auktoritärernas röster i bakhuvudet berättar om hur misslyckad du är som ligger horisontellt. Raklång med magont och liggsår.

Med kaffe och cigg. Med tv-serier och utlämnat skrivande.

Jag ville inte skriva mer för jag erkänner för word.

Inte för mig själv, men för mina dokument i mapparna.

Det blir så svart på vitt, bokstavlig talat.

Men det var dags att erkänna igen.

Hösten är här, tiden att må jag dåligt igen.

Tack fina senvår och sommar, ni får mig att leva, så som jag kan leva.

Nu är hösten här, de röda löven som vi tycker är så fina.

I min värld är de grå efter smutset på gatorna, efter kallt regn som forslat bort gatans värme.

Som ligger på hög och får mig villja vara likaså.

Som viskar om vinterns vita skrik.

Som får kylan att hålla mig hemma igen.

Som gör mig handlingsförlamad.

Som gör min prestationsångest till ett rykande orosmoln när kaffekokarens droppar faller i min kopp.

Jag sa alltid att jag var udda. Jag predikade om det negativa, de som jag framhävde för er. Mitt dåliga jag. Har du något sådant?

Jag ser mig som annorlunda för jag tror att jag är den person som uppskattar saker mest, och absolut minst.

Det ni gör är vackert i min värld.

De egenskaper jag besitter är inte tillräckliga.

Jag gör inget bra kaffe.

Min mat blir inte god längre.

För nu är jag beslöjad med ångest och önskar att någon kunde leva i mitt ställe.

Att någon kunde flytta in i min kropp och behärska min storm omkring mig.

Att någon kunde ta på mig en jacka och säga att den är varm.

Att någon kunde öppna mina ögon på morgonkvisten.

Så att jag kan leva igen.

2011-09-13T22:48:00.003+02:00

När hennes skrattande ansikte dansade på din hornhinna, när hennes doft smekte dina näsborrar, när hon fyllde dina lungor med åtrå.

Plötsligt var livet ett mästerverk målat av Picasso, dina tidigare alster av Ernst Billgren var din nivå, men plötsligt såg du livets ljuva klarhet.

Eller var det en dröm?

Varför var avståndet avgörande när Monet satt på väggen, vad hände när bilden kom närmre och suddades ut i den egentliga form den skapats.

Varför var hon så vacker på avstånd? Så oklar inuti?

Ramen med den vackra juvelfärgen, konstnären med pondus i sitt namn.

Med åtrån efter den prestigefulla prissumman.

På auktionens sista slag var hon din.

Du var förmögen och fick vad du ville ha. Du log förnöjt och trodde fyrklövern från barndomen hade slagits in i sin rätta tid.

Hästskon klapprade mot marken, plötsligt kom stegen närmre, ljudet steg och snart gjorde stigbygelns känslighet sig påmind.

Sen sprack det, tinnitus var ett hjärtskärande dån.

Vassare än diamant tärde tårarna dig a par.

För du visste inte var tavlan skulle hänga. Du visste inte vad du skulle tro när de avundsjuka konkurrenterna påstod tavlans äkthet.

De påstod att din guldram innehöll en stulen kopia.

Du visste inte bättre, vykorten från Ernst hade hållit ditt konstintresse öppet, men nu, nu var kraven högre än någonsin.

Så du släppte tavlan mot marken.

Lät spillrorna forslas bort i regnovädret,

med vindarnas kraft sudda ut existensen av din dumdristighet.

Tänk om någon fick höra att kopian var köpt av en okunnig konstälskare, ryktet hade slitit sönder hjärta och själ.

Det brann inuti, men det som kom ur munnen var droppar,

droppar av vatten.

Droppar du skapade för att skydda din existens.

Droppar du gav mig för att visa att det inte brann.

Men jag såg igenom dig, jag såg tändstickan i din hand, mot svavlet i rasande fart, mot fotogenet, mot svalljet. Mot hjärtat.

Du ville inte framstå som den vykortsamlande pojken på Mariaplan.

Så du satte dig i din takvåning på Östermalm och lät peugotkvarnet mala på tills eld blev till vatten i de törstiga munnarna omkring dig.

The xx / Crystalised

2011-08-26T01:15:00.001+02:00

Loading SoundCloud widget code...

It’s easier to fly.

2011-08-26T01:12:00.002+02:00

It’s easier to fly.

När det midnattsblå skenet faller över, likt himlavalvets tromber snurrar världens vindar i rapida dån. Det växer större och snart är den sydvästliga vinden din syretillförsel.

När du blundar, känner håren på armarna resa sig, de lägger sig till vänster, till höger, luftens orkan är i dig, utanför, det är hela din värld.

Stenen i magen växer, den skär likt flintan du lekte med som barn.

Fred sprang med sina tunga fötter, de skorna du nu satt på dina späda tår.

Men det spelade ingen roll om du sprang, tromben kom ikapp.

Höger eller vänster, fram eller bak, runt i ring eller små grodorna.

Din tillvaro var nu ersatt av dessa erbarmliga överdåd du inte längre kunde styra.

Du var född i Libyen och Gaddafi blod sköljde i dina ådror.

Du kunde inte välja väg, stig, savann eller åker.

Du släpades på vagnen mot pålen där ni skulle hänga tillsammans.

Ditt öde var förutspått av en auktoritär du inte hade valt.

Du svalde sperma för fem kronor i timmen och hoppas att brödet inte möglat.

Du var hungrig och horade omkring på gator och torg för att slippa hamna i trombens kraftiga rotation.

Du skulle iväg, men vart?

Dina steg dansade i ring utan din vilja, dina händer vid öronen och jämsides hopp.

Det var fånigt, du var fånig.

Skammens röda kulör smekte din hals och ansikte, den övertog hela ditt jag, snart var hjärtat svart och läpparna blå.

Men ansiktet förblev rött.

Av skam.

Av prestationsångest.

Av mer skam för prestationsångesten, som också tar tillbaka dig till skam.

Vi skäms för att vi lever i en tromb. För att jorden snurrar på och kvar är vi.

För att den exotiska blomman i Afrikas öken inte är jag. För att höstlövet på den blöta marken, det bruna slemmiga nertrampade misslyckade lövet var jag.

Mitt öde.

För jag skämdes så mycket att jag inte trodde att fuchsia klädde mig.

Att jag inte passade in i exotiken.

Så jag snurrade ett varv till och önskade mig något som fick mig att flyga lite högre.

Någon som fick mig att flyga.

Någon som tog mig högre.

Något som gjorde mig hög.

Så jag slipper sitta här och lägga mina drömmar på hög.

Men när mörkret landat tar ångesten vid. När ångesten tagit mark blir handlingsförlamningen ett riktmärke. När förlamningen lagt sig ersätter skammen. När skammen är färdig presenteras prestationsångesten.

Sen är dansen slut.

Då klappar vi händerna och sjunger i takt; en gång till.

Namaskaram

2011-08-10T13:14:00.001+02:00

När du är på den platsen i dig där allt är sant och jag är på den platsen i mig, då är vi båda en.

Om jag stod med högerben framför vänster, om jag lutade åt sidan eller snurrade runt.

Om jag böjde mig på knä och tittade in i dina ögon när jag sög av dig.

När jag blundade och bad till gud.

Om jag var akrobatikens mästare, en konstnärs älskare som stönade i takt med din favoritlåt.

Om jag hade flätor eller sotade ögon, om jag provade klänning efter klänning men valde de tightaste shortsen så du kunde avnjuta synen av min välskapta kroppsdel strax under sista kotan.

Om jag höll din hand när du tog tag i min, om jag inte var för törstig men inte heller lam.

Om jag stickade vantar på krogen och höll allsång i vardagsrummet.

Ska jag vara dig till lags eller kommer det med tiden?

Om jag är världens bästa tjej, vad vinner jag på det?

En kärlekstörstande sabeltandad tiger som ligger i lä bakom dracula, bakom bävern, bakom Ted Grebelius.

Som biter till de sipprande blodet forsar, tills benen knäcks, tills ärren framtyds och kvar står jag.

Med något som är viktigt och betydelsefullt.

Med något jag inte längre kan kravla mig ut.

Det ger mig kramp på morgonen när allt inte är likadant.

Reflektionerna över beteenden överanalyseras och vad hände med lojaliteten?

När man vidgar läpparnas skärning och säger - älskling det här är fel, jag mår inte bra av det här.

Har-det-hänt-något-frågan är förvisso ett typexempel på framkallande känslostormar, men ska det behövas?

Vad händer med att småsaker läggs på hög och bildar en explosion av nedträngande ord.

Vad händer när man krampar efter mållinjen?

Rastlösheten är här och jag snurrar runt, hoppar från högerfoten till den vänstra, ställer mig på huvud och säger namaste.

2011-07-18T19:22:00.000+02:00

Jag vet inte om ångest är rätt ord.
Jag vet inte om olycka passar in.

Det är tragik, jag översätter det tilll mening.
Att jag härdas för något, att det kommer något som jag måste veta hur jag ska hantera.
Så jag är prövad.
, någon vacker dag kommer det.

Lyckan på flaskpost, brevet med guldigt sigill.
Turen.

Det måste vara så, det måste få vara så.
Jag måste få ha det så, jag måste få tro att det är så.

2011-06-10T02:24:00.000+02:00

Jag kan rabbla ord tills du dör, smätta dig på fingrarna så tungan blöder av häfta.

Jag kan få dig att kravla på marken tills du skriker, dina åmande armar när jag hånflinar.

Med ord.

I en debatt är du inte hörd, i slagfältets prosa försvinner du som den porlande bäckens forsande väg mot ett inte du är oförmögen att spåra.

Jag fortsätter leka med mina tangenter.
Tycker det är vackert för att jag inte kan spela piano, så jag nickar med huvudet till takterna av musiken producerad i mitt namn.
Kvar står du med dina popdängor framför småbarn.
Go nuts.
Jag vill inte vara en del av det,
jag vill inte ens se det.
Vill inte leka hipster eller brat, spela kvinna i min panka klänning och skinnimitationsskor.
Jag får nog.
På era låtsas lekar, på era påstådda beklädnader och stereotyper lekar.

2011-06-10T02:17:00.000+02:00

Stadens huvudvärk kräktar in och kvar står jag.
Det började inte bra, min lovsång var bönhörd och oförstådd.
Gud var djävulen hos mig, självklart, som med allt annat.

jag var olycksfågeln i alla fall.
I alla situationer, i vått och torrt.
Olycksfågeln svek aldrig, men blev dock än sviken.
Gång på gång.

Hvudet svällde och tankarnas febrila omsättning spann på likt kaninerna under parningsjakt,
de ville få det överstökat, tugget, snacket och skrattet som klingad falskt emellan skålarna.

Jag fotade och visste att detta var ett enastående verk, the shit up in this bitch.

2011-06-08T18:10:00.000+02:00

Om du fick ditt liv skildrat som ett museum, din profilbild på väggarna, vad du gillar i hörnet, din senaste wallpost och till just den personen.

Jag sprang igenom dagarna utan att fundera. Hjärnan tänkte på frukost, lunch, middag, t-shirt, jeans och sneakers.
Tygkasse och plånbok, halstabletter och cigg.
På vardagsting som blivit integrerade med mitt tänk.

Jag var lika mycket jeans och t-shirt, som jeans och t-shirt.
Jag trodde jag trivdes, verkligen, jag var nöjd, tillfredställd, ibland.

Jag vet också varför.

Jag slutade studera för två år sedn, nåväl att jag kör mina wikipediarace, kanske läser en bok, ser en dokumentär i min ensamhet.

Frågorna spinner omkring i mina hjärnceller som råttor i jakten på föda, i flykt från vattnets nersmutsade kloakvägg.

För vilken kloakråtta ska jag prata med om mina analyser från vederbörandes text?
Vilken kloakråtta springer genom stan lika febrilt som jag i sökandet efter något som är sånär värdsligt eller utmanande?

På riktigt, över prestationsnivå, över kunskap eller erfarenhet.

Vågar du vara rädd en stund?
Nervös?

Likt ett parkinsonfall sträcker jag fram min hand och inser att den handen som möts, släppper jag inte.
Den handen kommer inte hamna på en vimmelbild med ett namn lite halvt felstavat under.

Den handen är viktigare än så, intressantare än så.
Den handen kommer leda mig till andra saker, likaså jag.

Gemigennydrogsomtarmignågonstans

2011-04-21T00:36:00.000+02:00

Han sa aldrig att han lämnade mig, aldrig att han skulle lämna mig.

Man vet inte vad som sker, förnekar faktum och låter timmarna passera.

Ibland vaknade jag upp i kollektivet och grät på morgonkvisten, tårarna rann ner för mina kinder när de första soltimmarna strålade emot mig.

Jag var livrädd, fullkomligt skräckslagen över fenomenet som dominerade min värld.

Min energi var slut, jag var som en rostig mustang från 70 talet, mina sista bensinångor sipprade från tanken. Nu var ångorna borta och kvar var jag med min sketna bil.

Bilen som ska ta mig genom land och rike, genom dagar och minuter.

Att knuffa den jävla bilen var det värsta jag gjort.

Motorn i min kropp, mitt hjärta min själ, det största, var sönderkrossat. Splittrorna tärde på andetagen, sågade av smilbanden, skärde av mig från omvärlden.

Jag var en ledsen parasit, för ledsen för att förpesta omgivningen hos mina medmänniskor.

Jag kunde inte sluta tänka på att han inte ville vara med mig mer.

Han ville inte ha mig mer.

Klar, färdig, over and done with.

Då vaknade jag upp i tillståndet efter en monsterfylla, aldrig mer.

Jag lovade mig själv att aldrig mer tycka om någon såpass att jag skulle bli ledsen om dem försvann.

Men när dem försvinner förstår man hur mycket dem är.

Hur många timmar om dagen namnet passerar tankarna, hur displayens sken är så vitt, hur jävla tråkigt det är när namnet inte är där mer.

Hur plötsligt det försvann, utan att jag förstod någonting.

Nu passerar timmarna och jag tänker på dig.

hug me for fuck sake.

2011-04-08T15:17:00.001+02:00

när man bara vill ha en jävla arm som håller om en.
man vet att det är på låtsas, som en halvtaskig skinnimitation av kelly väskan.
men man låter det hända.
låtsas lite.

är vi så ensamma?

2011-04-04T04:12:00.002+02:00

Kanske inte behöver sitta uppe på nätterna och skriva tomma meningar, som för mig, är överväldigande.
Kanske inte behöver gå ut och dansa 3 dagar i veckan för att det är det roligaste som finns.
Kanske borde se mer på film och känna mig rastlös.
Kanske borde träna mer, äta bättre och skaffa mig en livstil efter gemene mans normer.

Kanske att det hade varit lättare om jag kom på det själv, gjorde det för min skull.
Kanske hade det varit lättare om jag ville ha, vad jag anser, tråkigt.
Kanske det finns en chans i helvetet att jag vill göra som jag vill.

Kanske att det finns en möjlighet att jag gör det för att ni säger emot mig.
Kanske att jag är en rebell för mig själv.
Kanske att jag inte bryr mig.
Kanske jag skulle vilja vara med någon som älskar mig mest av allt i hela världen.
Kanske någon för en kväll, vecka eller år.
Kanske är det så att det händer en miljon saker varje dag.
Kanske är det så att dessa miljoner ting utgör mitt liv, min vardag, min verklighet.

Kanske ni ska sluta försöka förstöra det med era miljontals ord.
För det gynnar inte dig, mig eller någon annan.
Ville bara säga det, för orden ekar i mitt huvud så jag inte kan sova om nätterna.
De nätterna ni sussar sött med era kära, med era fantastiska drömmar.
Då jag väljer att göra de saker jag blir glad av, umgås med människor jag blir glad av.

Kanske det är dags att unna mig det.

2011-04-02T10:26:00.002+02:00

när man inte orkar mer.
när allt faller ihop.
trillar till en trasig hög av spillror.
sjung min kära sjung.

det gör ont, överallt.
jag är blå, lite svart och blek.
en hög av trasor.
trasa.

inte värd en krona.
minst.
i världen.

2011-03-31T04:01:00.002+02:00

får jag lov att berätta om ciggkakten, om lyckan om mjukpack, hårfpack och två tändare.
I kombination av en egenuppsatt garderob!
ag sitter ocg skrattar, hånar, talarillaom kärlekspar.
Jag hatar dem, allihop.
Deras kärlek får mig att kräkas, deras tillit att våndas, deras kramas att krampa.
Jag hatar dem.
För att jag var där,
¨jag var den, som var den.
tjejen som hånglade.
tjejen han höll om, tjejen han älskade.

Nu är jag så ensam, så jävla ensam.
så inihelvete ledsen,
jag vill bara ha det där som dom har.
det dom har.
villl bara hadig,
här.
nunununununun.¨
bara någon här.
barahan.
aldrig mer han.
aldrig mer.
bara älska.
inte knulla.
bara älska.

Imgonnatakeyouforarideonabigjetplane

2011-03-21T14:47:00.003+01:00

httpv://www.youtube.com/watch?v=yFTvbcNhEgc

Hennes späda fågelvingar låg där inspärrade av den silvriga kanten.
Hon skulle inte få trilla ut, hennes blod sipprade i pannan och hon somnade till.

Kvar var jag, i en värld där döden präntade in hela min verklighet.
Hur ska jag tro på att han gör sitt jobb, syr ihop henne och lämnar oss vid lämpligt klockslag.

Där beskedet är livlöst, där den gula filten värmer benen som sedan längre domnat bort.
Där de tar tag i henne, lite för hårt och skriker, vakna! vakna!
Så väcker man inte någon, säger jag med en blick av avsky.
Jag klappar henne på hjässan, viskar i örat.
Sedan slår hon upp ögonen och ler åt min fyndiga mening jag nu delat med mig av till den sovande hög hon är.

Hon skrattade åt sig själv, åt mig, åt allt.

Jag sa munnen den ska skratta och vara glad.
Men jag befann mig i dödens mecka.
I korridoren där jag låg, där han fick beskedet, där hon höll min hand.
Nu höll jag hennes hand.

Får så gör man.
Man håller hennes hand.

2011-03-21T04:57:00.002+01:00

Kvällen övergick till natt.
Snart var ljuset ersatt av en manipulerad föreställning av blinkande färger.
En snedvriden illussion skapas av något vi kallar strobb, att förvirra vår syn, få oss att tro på en annan värld.

Musiken är högre än någon normalt sett skulle spela, folkmassan mer kompakt än vi skulle ta in i våra vardagsrum.
Plötsligt kysser han den främmande kvinnan som just nu, tycks vara hans allt.
Ingen tredje date, snarare en tredje timma.

Allt detta anses normalt i en värld vi kallar krog.
Men samtidigt är det tabu.
Tabu att tycka det är fantastiskt roligt, tabu att vilja ha musiken högre, tabu att hångla med främlingar.
Vi ska lassa på med ångest och våndas för att ha en horribel bakfylla.
Vi ska anpassa dagar för att utse när det är okej att tycka att det är roligt.
Vi kallar det helg, helgdagar eller valborg.
I juletider är det obligatoriskt, januari tragiskt och februari anses som förälskelsens slentrian där ni väntar in vårens rosévin.

Kalla mig rebell eller trotsig.
Men jag gillar inte valborg, juldagen eller nyår.
Jag gillar när min bästis rider på min rygg nerför avenyn, när min granne klär av sig eller när jag sprutar dreggel längs min haka för att bli av med medelålderskriskillen när han försöker få med mig hem.

På samma sätt som du minglar i baren med din mojito, flirtar oskyldigt åt höger, röker din festcigg, kanske äter Mc'Donalds på vägen hem med din "berusade" fångst.

Men just nu lever jag i en värld där det inte är okej att vara annorlunda.
Inte heller om jag valt det själv.
Precis som han sa till mig igår, jag hör så mycket, så många gånger.
Jag kan klassa in mig i ett fack där jag kategoriserar mig som lite, sporadisk eller lätt och lagom.

Men det skulle inte vara mitt fack, det skulle vara dit du tog mig, där jag skulle vantrivas.
Du letade på fel ställe, träffade fel tjej, om jag skulle byta växel och köra in på en ny snårskog utan igenkännande så är det dags för dig att lära mig köra.

Men det gör du inte, du klagar och suckar, skyller och skäller.
Det är det sämsta tänkbara sättet att vinna en debatt, få igenom ett mål, eller som 5 åring få en glass av mamma.
Varför tror du att det skulle fungera på mig?

2011-03-14T20:32:00.002+01:00

Hybriden ekade i den kalla korridoren. Mina fotsteg i den kalla långa med fönster ut mot den platta skolgården. Tre träd och en basketkorg, ett fotbollsmål och bänkar som så smart konfigurerats i bordet.

De trötta rastplatsborden blev vårt häng, satt gärna på kanten och spottade över axeln.
Lösnaglar och trendig som få. Killen som just la mål på fotbollsplanen var the shit.
Han var min och bäst på fotboll.
Min status sköt i höjden och dem ville vara med mig, vara mig, eller bara andas samma luft som jag.

Men innerst inne visste jag att de älskade att förakta mig.
När jag gick min väg letade dem fel.
Deras öron spetsades av varje ord som sipprade ur min mun, de sög åt sig information likt sherlock holmes, vände ord och manipulerade varandra för att dra ner mig i leran utanför skolan.

De hatade mig så mycket att de inte längre behövde säga något. Jag bara visste att jag kommer aldrig nöja mig att bli halvbra, halvduktig eller normal. Jag hade en inställning att jag ska fan vara bäst på allt jag tar mig an.
Om det gäller styling eller hångel, diska glas eller ställa upp för folk. Då ska jag maxa, dra det lite längre, tänka lite större.

Men om du inte är som dem så kommer du aldrig vara bra.
För om du är bäst så får du också vara sämst.
Att vara förmer är tabu, att vara duktig är bara positivt om du talar om dina anställda när du sitter på en chefspost.

När jag inte orkade omge mig med dessa negativa människor.
När jag insåg att de faktiskt inte fattar att alla inte är likadana.
När jag skiter i om hon är ful/fet/smal/finnig/safelsakengång.
När jag inte la mig i andras problem.
När jag inte längre orkade höra mer.

Så kräktes jag till strupen blödde.
Duschade och klädde på mig det jag kände för.
Sminkade mig precis så mycket jag ville.
Och hörde aldrig av mig mer.

För Ni, är inte värda mitt sällskap mer.
Ni kan dra åt helvete, era fittor.
Ni som inte klarar av ett slag i ansiktet.
Att ta sig igenom en olycklig kärlek.
Att se döden varje morgon.
Att hamna snett.
Ni som stoppar huvudet i sanden när det blir svårt och kastar sten på drottningen.
Det finns en speciell plats för er, längst in i helvetet.

2011-02-27T06:18:00.002+01:00

Det var längesedan jag skrev, längesedan jag drack och skrev.
Jag har en ångestperiod. Den fortgår i sisådär 6 månader om året.
Är det värt det?
Vinterdepression tror jag det kallas i talmun, för mig, är det värre än så.

Jag längtar efter heroin och kärlek, sex och knark, något som tar mig utanför.
Utanför är utombords min skapelse.
Jag vill kliva ur min kropp och se mig dö i ett hörn.

Jag vill skåda sprutan i min arm som pulserar ut i lågorna av min brända kropp på en stor jävla fet påle.
Jag vill dö nu tack.

2011-02-23T03:34:00.003+01:00

I en värld där inte syret räcker till.
Där du kvävs av din ansiktsmask, av din förhårdnad på fötterna, av hennes klumpiga mascara.
Men du sket i det.
Kanske ville du knulla, ha kärlek eller bara en halvmjuk hand i din.

Du dog

2011-02-16T02:01:00.003+01:00

Den person ni fått en bild av är en vy av en inre röst. Där orden hunnit ikapp mitt tänk och jag har löst algebraiska problem från min verklighet i form av konstlade meningar. Ni har aldrig fått en presentation om hur gammal jag är, var jag bor eller vad jag jobbar med. Däremot har ni läst om mina djupaste sorger och mina högsta vinster.

Jag är en komplicerad person som har gjort extrema intryck på människor världen över, men det är också när jag stimuleras av nya, olika eller annorlunda intryck. Av människor, oavsett om det är två tjejer som röker utanför Griffins eller om det är 11 pojkar under en middag på Berns.
Men här är jag ingen. Ingen ser min artistiska konst som jag levererar, ingen förstår sambandet mellan musiken, bilderna och texterna.

För det finns inget intresse av mig.
Det uppenbarades en obehaglig icke-stimulans i min hjärna för ett bra tag sedan. Det har också gjort att jag slängt in inlägg i min blogg för att hålla kvar statistiken.

Det är som om en producent eller musiker slänger in demos på spår 6 för att fylla ut skivan.
Alla framträdanden måste vara extraordinära, annars sjunker antalet getingar i tidningen, så är det bara, och de vet dem, likaså jag.

Men definitionen av mig har länge varit bloggare.
Jag är ingen bloggare, har aldrig varit heller.
Jag är skribent, konstnär, fotograf och människa.
Eller bara en person med en analytisk förmåga utöver det vanliga som är en konsekvens av att jag tänker för mycket.
Jag har så mycket tankar i mitt huvud att ja inte kan sova på nätterna, så jag skriver när alla andra somnat.

Sen att jag sällan har någon att bolla tankarna med, det är en annan sak.

För två år sedan började jag få en smula panik.
Tänk om internet försvinner, tänk om aveny.se läggs ner.
Mina andra bloggar som än finns kvar styr av en moderator och det är jag, det är ingen som någonsin kommer ta bort de orden.
Men där fanns bara 11 spår vardera genre. Creme de la creme, Jolins rot och formulering, färdigställd och levererad.
De texterna ligger på 5 olika usb minnen, det var då.

Men igår ögnade jag igenom mitt arkiv och insåg att mina 3 år på aveny har resulterat i er frekventa läsning, uppdateringar för att hålla igång träffar.
Tårar från läsare, skratt från andra och självklart en rad fantastiska stycken.

Tänk om din mamma gick in i ditt rum och brände upp din dagbok.
Om tjuven stal hårdisken i hans studio innan lansering.
Om skivbolaget knäckte din enda kopia av din demo.

Om lärarinnan rev din uppsatts som du så duktigt jobbat på det senaste 6 veckorna i caset.
Om utkastet plötsligt försvann för att du inte sparat data.

När jag skrollade förbi till nästa sida bekräftades mina farhågor.
Jag fortsatte förbi, nästa sida, nästa, sida.
Stycke efter stycke var förstört.

Timmar av problematiska formateringar och månader av funderingar av vilket typsnitt är egentligen jag?
Hur ser min radbrytning ut?
size 48 eller 72? högerställd, vänster, mitten.
xanga, flickr, tumblr konton jag skapat för att hitta de optimala bilderna.
För att inte tala om systemkameran jag köpte, överföringen av bilder.
Vilken av dessa 32 ska jag ta?
Sedan väljer jag en bild, klipper ihop den med passande bild.
redigering, mapparna i iphoto som ska vidare till aperture som ska justeras för att hamna i photoshop för att senare sparas om till jpg filer för att sidan inta kan ladda upp vissa format.
Texten klipps ut, postas på min admin sida och allt ser ut som en sörja, börja om på nytt.

Ibland skriver jag i word för att skärmdumpa texterna för att efter det ladda upp bilderna.
En gång räckte aldrig, alltid två gånger.
Oj har det redan gått 6 timmar av dagen för ett enda inlägg?
Ska jag publicera?
Nej jag sparar på skrivbordet och tar det en annan dag.
I vissa fall åkte arbetet upp.

En dag insåg jag att all den tiden var slöseri.
För nu är allt det borta.
Den dagen var idag.

Så till sist.
Jag slutar nu, nu skriver jag aldrig mer.

ganglia celiaca

2011-02-09T01:59:00.004+01:00

Den kommer främst när klockans sista timmar slår.
Datorns siffror i hörnet, ugnens digitala eller uret på väggen. Oavsett om du är med honom, henne, den där eller själv kan ingenting i hela världen få bort känslan i plexus solaris.
Den som biter hårdare än vinterns första kyla, som svider värre än dagens bränna efter att ha somnat på stranden.
Där inga kylbalsam eller pälsar hjälper.

När du är ensammast i hela världen.

Eller låt mig säga i Europa, för i världen rankas vi sverigebor som högst på statistikens kurva, och den enda handen vi håller där, är självmordssiffran.

Internationellt utvecklar vi vår ensamhet genom att skapa konst i form av bilder, uttryck, musik och bloggvärldens åstakomande härskar för att underhålla våra tidsfördriv i ensamhet.
Varför ska hela världen höra samman genom lookbook, tumblr eller twitter? Varför ska vanliga människor behöva andras bekräftelse genom likesknappar?
För tro mig, när statistiken sjunker gör självförtroendet likaså, och grunden till ensamhet är just det, vår egen självbild.

Din hjärna försäkrar sig om facebookvännerna, telefonlistan i mobilen.
Du kanske tillika tar upp mobilen för att gå igenom smsen alla dina vänner skickat senaste tiden. Men det hjälper inte, inget biter.
Du är fast vid hållplatsen där bussen kommer om 24 minuter och det är 12 minusgrader ute.
Du kan inte köpa dig loss, inte ändra klimatet, inte klä dig mer.

Det är hopplöst, du är dödsdömd.
Du sitter där med din jävla känsla och dig, ensam.
Ensammast i hela världen.

Du kanske slår siffrorna till någon som lättar upp ditt sinne, bekräftar din roll i dennes liv.
Eller så tittar du på mobilen och skådar klockans urverk som påminner dig om John Blunds tidiga anländande hos gemene man, av den vanliga o-ensamma befolkningen.

Kanske tar du en cigarett, dricker en kopp thé, tar ett glas vin.
Substitut, kanske inte för vänner, utan
Men reflexartat kämpar tankarna frenetiskt med att hitta banor som leder känslan på villovägar.

Jag stirrar in i väggen och funderar på dagen, morgondagen och alla andra dagar.
Blir gråtfärdig av den infekterade stämningen i min pannlob.
Min underutvecklade förmåga att se mig som en stark individ med möjligheter och prestation.
För under vinterhalvåret ligger mitt självförtroende på is.
Det i sin tur, lämnar mig till vargarna under timmen då ensamheten kommer.

2011-02-07T23:39:00.002+01:00

Att vakna och bli påsatt av hatet till frukost.
Morgonknull har guld i mun, men när det handlar om ens liv orkar man inte våldtas dagarna i ända.
Dag in, kuk in, dag ut och så sprutar ni med era små illaluktande kukar i mina tårsprängda ögon.

Allt jag rör vid blir till askan efter mitt uppbrända hus.
För mitt hat tog överhanden.
jag vill sätta mina ord på pränt för att jag inte vågar uttala dem högt.
Jag vågar inte konfrontera, upprätthålla eller kämpa.

Livet är roligt, fantastiskt, underbart.
Så jag springer, högt och lågt i karusellerna, in i sagogoslottet, pirret i magen efter rainbow.
Men sen äter vi våfflor och jag påminns om ångesten, spyr och hamnar i dimman på hoteller gasten.
Sen har solen gått ner och kvar är jag.
Utan hem eller hand.
Utan fotsida steg som ler när jag smider mitt sneda léende.

Jag har tappat tron på människan, inte bara av erfarenhet.
Uatn för att jag vet, att den dag, fuckar jag upp allt och då stänger liseberg.

Jag är den bästa du kan ha, den optimala flickvännen i alla kategorier.
Men jag är också den värsta, för du vet inte när jag försvinner.
Hade du inte oroat dig, hade det inte hänt.
hade du älskat mig, hade jag aldrig gjort dig illa.

Men när du fick mig att gå sönder i tysthet, när du våldtog min själ när jag vaknade.
När du fick mina tankar bekräftade, att ja,
jag är ett litet luder,
som till inget annat duger,
bara tycker att jag suger.

Då når paniken mina öron, min kropp omformateras till en kärlekkrank svamp, som en narkoman i jakten på knark. Som en pedofils önskan efter barn.

See me, love me, choose me, pick me.

Jag skrattar när jag tänker på hur simpel människan är.
Hur vi trycker love på t-shirts, skriver om det, ägnar en dag åt det.
vodka is my valentine.
Jag tror inte jag känner kärlek längre.
Det har blivit om herpes, antingen har man det eller inte.
För på mig blossar den inte upp.

Kanske för att jag aldrig kysser någon på riktigt, kanske för att jag inte längre vet hur man gör.
Kanske för att jag vet att du bara kommer att sätta på mig och låta livet gå på.

I'm a fun treat, a cheap date.
Som resterna i kylen för att mätta hunger.
För när natten kommer är det inte mig du saknar.
Jag är inte åtrån. Inte din, min eller någons.

Jag fattar det nu.

Artistisk själskreativitet

2011-01-26T08:16:00.003+01:00

Jag minns när han satt i studion i 4 dagar i rad.
Han varken åt, drack eller umgicks, han låste in sig i det lilla huset med fönsterpaneler ut mot det öppna landskapet.
När jag slutligen beskådade handtaget föra sig nedåt visste jag att nu var första utkastet klart.
Jag skulle få höra den färdigställda tonsättning hans hjärta klappade i takt med.

Efter 3,34 minuter satt jag tyst.
Det var nu mitt utlåtande skulle få spräcka bubblan av individuellt tycke, hans tycke, det enda han visste.
Jag sa att låten var ett rakt plagiat av en tidigare låt.
Jag tog mig dessutom friheten att googla, trycka på play och dra upp förstärkarens volym så att ljudvågornas vibration inte skulle feltolkas.

Vilken idiot jag var, vilken jävla idiot jag var.

Att skapa något från hjärtat, magen och leda estetiken ut i fingertopparna där vår finkänsla sitter kräver mod, självförtroende och ömkan.
Vi sliter ut vår hjärna för att skapa en konst vi älskar, en konst som förväntar ris och ros.

Men den utlämnande själskreativiteten klarar egentligen inte av ris.
Den piskar hårdare än minusgraderna utanför hans studio, smärtan är värre än sömnlöshet, tortyr och hunger.
I en omedveten vändning begränsas fortsatt arbete utan kroppslig förbindelse.
Nu jobbar inte hjärta med mage, inte fingertoppar som förmedlare.
Nu sitter det en liten jävel och gnager i bakhuvudet, är detta för likt, är jag helt fel eller är mitt tycke något som tilltalar andra?

En artistisk själskreativitet behärskar inte anhörigas klagoord.
Vi tål inte kritikernas hugg i magen.
Det omfamnar oss och begränsar all konst vi inspirerats av och lagrat för att skapa.

En läsare spatserade fram till mig en dag på jobbet. Han berättade att hans dotter läste min blogg. Sedan poängterade han det fantastiska i ett särskilt inlägg, det var magnifikt, precis så det ska vara - med hög igenkänningsfaktor.
Sedan påvisade han min lycksaliga talang med orden som jag hört någon gång innan - gör något av det, skriv en bok.
Jag blev generad, min blogg är något som utlämnar mina innersta tankar, saker jag inte ens pratar med mina vänner om delar jag ut till ert förfogande.

Han fortsatte sin plädering - Fast... Du kanske borde skriva om något annat, ingen orkar läsa så mycket mörka tankar om relationer och trasiga ångestnätter.

Det är som att be Plura omvandla eldkvarn till en backstreet boys band.
Som att be regissören för requiem for a dream göra en high school film.
Sakta men säkert sjunger Lil wayne med Rihanna, med Eminem, med Britney Spears och snart säljer han sin själ bredvid Idol Erik i Nordstan.

Den sargade själens smärta gick från hjärta till fingrar, till mun och ut på skärmens redigering.
Sedan gick hjärnans manipulation på högvarv och världen blev en komersiell konsumtionskamp där mest är bäst.

Flest är störst.

The brightest stars don't shine.
But stars are not made, they're born.

Hans musikaliska ådra var något jag avundades. Jag torkade bort mina tårar när min låt spelades med inlagda stråkar. Hela min kropp rös och mitt hjärta jublade av lovsång.
Hans röst kunde klara av tonlägets falsett ner till den mörkaste basgång med en bravu artad finess.

Men jag var tvungen att kritisera.
Dagen efter åkte jag hem, sedan såg jag honom aldrig igen.

Jag sa aldrig att det var något dåligt med musiken, liksom att min läsare inte sa att det var illa valda ord . Men det är det vi hör.
Vår själ stoppar hjärnans flöde i skapandet av det vi kallar konst.
Det går inte att kritisera, det finns inget att kritisera.
Ord, musik och fotografiska vinklar är något som avgörs i betraktarens öga, det finns ingen som gillar allt, alla gillar inte dig, mig och jag gillar inte allt.

Så att kritikernas överkryssade bajskorv i GP ska avgöra hurvida en skiva kommer sälja eller inte är ett fenomen jag skulle vilja skrinlägga.
Det går inte att betygsätta artistisk själskreativitet, den slutar vara kreativ.
För vi som skapar är samma sorts människor.
Trasiga barn inuti som utlöser ett obalanserat flöde av endorfiner, som behöver mängder av dopamin, som inte klarar av när mammas vagga ersätts av vargars hem i grottan.
Som inte vill höra när vi är dåliga, det är något vi alltid utgår ifrån.

Men det sitter en person som trycker på play och skriver ett utlåtande.
Det tog musikens konstnär 389 dagar av praktiskt utförande.
Kritikern hade deadline innan lunch.
Sedan var ådran sprucken i artären som stoppade flödet till hjärnan.
Tack, men nej tack.

2011-01-25T08:59:00.003+01:00

Konsten att tycka om någon oavsett gensvar.
Hans ord löd - jag kan få vem jag vill, med viss tveksamhet dock utan misstro.
Genom att yppa den frasen har du bevisat ditt självförtroende, den frasen kommer ta dina steg närmre, kanske hela vägen.
När du är framme och hon går sin väg kan du konstatera - her loss och gå vidare.

Hon vet att ditt uppvaktande måntro vara en nervkittlande överaskning, något hon senare saknar i sin vardag. Hon vet att hennes gestalt bör beskrivas likt gudinnan i sagornas värld.
Hon visste att när hon var liten var hon en prinsessa, hon visste att hon levde i samma kropp än idag.

Jag undrar om alla är som Hank Moody, männens man som slåss i kvinnans ställning.
Om jag romantiserar bilden av mänsklig instinkt och biologiska behov, är hans arm ett behov eller bara en saknad? Spelar det någon roll? Är vi av samma art?
Varför behöver vi kärlek när det finns lika mycket problem som lycka, om inte mer?

Att illusionen av kvinnans viktiga roll i det spel vi kallar livet faktiskt är betydelsefull.
För ni har bevisat motsatsen så många gånger att jag faktiskt tvekar.
Jag tror inte att kärlek är ert kompass i strävan efter vinst.
Inte heller erövring eller pinne i bältet.

Kanske är ni bara lika jävla livrädda som vi.
Om inte, fulla med skit.

Du kan inte övertala någon att älska, gilla eller känna fysisk dragningskraft.
Men om jag får vara din prinsessa så blir det lättare.
För jag kanske gillar dig. Det skrämmer mig, dig och världen utanför.
Men det spelar ingen roll.
För du kunde inte bry dig mindre, de får mig att fly.

2011-01-25T08:25:00.002+01:00

Vi skrattade likt en änglakör, från basiskt till sopranens sista kippande, andetagen tog slut och upslukandet av ny luft var efterlängtad, för snart kom det igen, skrattanfallet.
När hela kroppen skriker ut sin lycka, tårarna sprutar och krampen sätter sig in under revbenens ihoppressade mellangärde.
Jag hörde någons inhalering och skrattade igen åt grislätet vi kallar tabu, men just nu, var det vackrare än någonsin.

Jag älskar glädje, ren glädje utan ansträngande h e h e, hihi och skamset fnitter, utan frampressade höhöhö och de artiga kommentarerna -jo men det var faktiskt roligt.
Skratta medan du kan barn, skratta tills sorgen tär er isär.
Låt golvet vara ditt underlag, skrik om din själ vecklar ut sina vingar, låt mig vara ett barn.

Så sneglar jag över rummet och inser att du sitter inte där.
Det är inte du som viker mig dubbel av skratt, jag som trodde att du, för mig, utlöste endorfiner lika nervkittlande som de första dropparna champagne på nyårsafton. Att det var av din förefintlighet som fick mina mungipor att sträcka ut sig som en hungrig tiger med parkinson.

Men det är inte du som skrattar, det är jag.
När du inte ser är jag fantastisk.
Jag är sopranen i änglakören, hon som tar ton och kippar efter andan.
Varför vågar jag inte vara mig med dig? Varför vågar jag inte vara rolig?
Är du orolig eller är det mina nervösa tankar?

Är jag nervös eller är du blyg? Blir jag blyg för att du är nervös?
Är det omöjligt att bryta mönstret?
Vill jag splittra kören eller föra sångens glädjande rus vidare?

2011-01-24T08:36:00.002+01:00

Märklig sak att ställa klockan på 07.00. Att vakna upp och flyga in i duschen för att sedan laga gröt. Jag funderade på bra och dåliga dagar.
På hur man i efterhand skrattar åt sitt dåliga mående, man skäms för sig själv och jag även för er.
Därav alla mina opublicerade blogginlägg som sitter kvar i skamvrån med min ångest.
Man säger ha en bra dag eller have a nice day. Det är varken ha en fantastisk dag eller have a marvelous day.
Have e pleasant flight, inte have a hell of a ride!! Fast det blir med fel, ride, flight...
Kanske borde dessa små justeringar vara just det enkla som successivt ökar kvoten på dessa bra dagar. Det finns inga toppen dagar om alla skulle vara just det, toppen, men bra funkar för mig.
Istället för hell, hell of a ride.

En god vän säger ofta till mig att jag borde fokusera mer på vardagsnöjen, det enkla med att ta ett bad eller spela pingis ibland.
Märklig sak, hur man minns skratten från den senaste gången vi stod med små runda plattor i våra händer och lyssna till ljudet av ping pong när den fjäderlätta bollen sköts fram i ryckiga rörelser.
Men det kan nog vara lycka. Att man kan göra små saker, skaffa sig små morötter fram i veckan, större nästa månad.
Det behöver inte vara enorma schemaläggningar, kanske flyga en 3 veckors till Thailand eller bota cancer i år, kanske planera en karnival eller skaffa 1000 nya vänner på facebook.
Eller bara dricka mer goda lattar och prioritera middagen jag ska laga ikväll.
Tills vidare är jag lycklig över att ha hittat den fantastiska serien the big bang theory och den här låten.
Ha nu en extremt, fantastisk, underbar, extraordinär dag som jag hoppas inspirerar dig till att göra roliga saker.
/J

Förorenat storstadsdis

2011-01-19T08:20:00.004+01:00

Första tanke vid uppstigande:
another shit day in suck city.
Sloganen från dillas corner bloggen har etsat sig fast i min hjärna och upprepas gärna frekvent under mina januaridagar.
Jag blickade inte längre ut på gården. Jag satt på huk med min cigarett och stirrade mig blind på smogen som låg täckt i luften.

Jag tänkte att nu brister jag, idag är dagen då jag ska dö.
Jag trasas upp inom mig och hopplösheten omfamnar hela min kropp, alla mina tankar, just nu - hela mitt liv.

Jag känner hur snaran kring strupen snörper allt hårdare men jag fortsätter inhalera kolmonoxidens dämpande utandning.

Cigaretter, kaffe, ångest, musik, skriva, och ont.
Jag har ont.

Så kom Christins röst fram där i bakhuvudet.
Hur väljer jag idag, väljer jag att detta ska vara another shit day in suck city eller ska jag vända på det?
Jag ansträngde varje cell i hjärnbarkens båda halvor för att vända mörkret, smogen, snart ljuset och dagen till något positivt.

Ni förstår, dagarna är det värsta. "Ljuset" som ligger över staden.
Det är inget klart solsken med värmande strålar.
Det är som att varje morgon behöva tända ett dassigt IKEA lysrör när man vet att det finns både ljus från artemide och foscarini på andra sidan jorden.

Jag tror att hela världen är bättre än suckcity.
Alla är lyckliga i Los Angeles, i japan kommer inspirationen och utveckling åt mina nervkittlande gener. I Hamburg är det fina människor och Australien är en kontinent med lyckan spådd i mun.

Jag tänker inte fortsätta rabbla alla de platser jag tänker på hela dagarna.
För det förtvinar och gör mig rastlös.
Nu, till den punkt där jag långsamt dör inuti och låter hoppet smälta bort med det snöblandade gruset som ligger täckt på gatorna.
Min själ rinner ner i brunnen, när jag läser facebookstatusar och ser mina vänner redigering på bostadsorter utspridda världen över.

För mig var det som att gå i skolan och få körtelfeber.
Månadernas frånvaro gör att uppgifterna läggs på hög. Tillslut sitter du med en sån packe med "bocka av" grejer att du, slutligen, skiter i allt.

Ett mail, ett samtal, ett brev. 4 mail, 7 brev. Mer samtal. Olika avsändare. 3 brev till. 9 nya mail.

Sen kommer resultaten om vad som händer när du inte öppnar dina brev längre.

Efter det kommer konsekvenserna av resultaten.
Efter det kommer ångesten av konsekvenserna.
Efter det kommer handlingsförlamandet av ångesten.
Sen sitter du där och skriver.

Försöker bota den intensiva ångesten genom att vara tyst?
Du tror inte att trauman åsamkar stressyndrom som håller dig vaken om nätterna.
Tror inte att din kroppsbalans är totalt urspårad.

Du tror att du väljer förträngandet av de mödosamma delarna av ditt liv.
Men det går inte.
Det är praktiskt taget omöjligt.

Eller i mitt fall...
Det smyger sig på och sen vaknar du upp i en koma omsluten av ondskan.

Det hade varit enklast om jag öppnade det första brevet.
Om jag tog tag i problemet direkt.
Om jag slängde min nedtryckarlåda med skit och lät handlingarna skaka om mig för att sedan plåga mig, men också lämna mig.

Men nu ligger problemen där och skaver som grus i skon.
Men jag knäpper inte upp remmarna på bootsen för att hälla ut den,
utan jag fortsätter spatsera på gatorna jag så många gånger tidigare korsat.

Denna morgon, med Christins ord om huruvida jag väljer min inställning till dagen.
Jag väljer den här dagen. Det är svårt, men jag ska prestera, bli rädd och övervinna idag.
På något sätt, för när de positiva sakerna börjar ta fart, ändras inställningen automatiskt.

Då kommer mitt egna ljus övervinna den tjocka smogen jag inte förmår mig styra över.
När jag är lycklig är min värld lycklig, åtminstone för mig.

Det kanske går, om jag börjar idag?

2011-01-18T04:11:00.003+01:00

Konsten att ha dödsångest och andra hjärtskärande tankar.

När jag lever, dansar och fnittrar. Håller hand och ser en fantastisk biofilm. När maten blir godare och svälten inte är destruktiv. Då är livet enkelt.

Jag tror det kallas kärlek i folkmun. Jag tror snarare på förälskelse, det förstår vi oss på.
Eller?
Allt är så krångligt med förälskelse. Krångligt, lätt, svårt, horribelt och fantastiskt.

Vem är du vem är jag, levande charader.

Så vad är ni? Träffas, dejtar eller ligger med varann? Är du ett säkertkortligg eller ett som är ganska bra? Bättre än bra? Tror du att ni är mer och vad tror han? Spelar ni i helt olika ligor?

Eller tror du att han är förälskad, kär och din.
På natten han smyger iväg och knullar upp andra mot väggrna runt om i stadens vrår.

Vill du veta eller är ovissheten drivkraften? Hur länge vill vi leva i ovisshet?
Eller är ovissheten det värsta som finns.

När din magkänsla talar om ångest och det gör ont i hela kroppen. När du kanske hittar dig själv gråtandes efter hans "otrohet".

Kanske var ni ett par i dina ögon, i hans ett kanskeknull ibland när ensamheten tog över.
Var ovissheten värd det?
Borde du ha sagt något?
Borde han ha sagt något?

Eller lät ni det gro fram trots att den rosa jätteelefanten stod mitt i vardagsrummet.

Men stämmer då att - easy is right, right is easy eller är den jobbiga kärleken den som håller oss vid liv?

Var den gamla pojkvännens bråk och skrik något som grundades i en mastodont kvot av kärlek?
Eller var det tvärtom?
En dålig kombination?

Det är inte lätt när det är svårt.
Om kvinnor och män är raka motsatsen för att komplettera varandra, hur ska man då göra när det bor 7 miljarder människor på jorden, som också kallas unika.

För vi reagerar olika på allt. Vi är olika. Det någon fått mig på fall med kanske inte funkar på min bästa vän, hur lyckas vi undvika å många misstag?

Har vi den känslan?
Har du det? Eller jag?
Jag vet faktiskt inte.
Jag vet bara att jag är livrädd för att bli sårad.
Men även proffs på att låta det hända.

Kanske är det mig det är fel på, kanske är mina val fel.
Kanske är min rädsla en begränsning för att jag vet nu.
Jag vet hur det värsta kan vara.
Vet tiden som går åt till läkedom.
Tiden efter när man skrattar åt sina tårdrypande dagar, hur kunde jag vara så ledsen?

Men det är inget vi väljer.
Stålsätta, klara av och bita ihop blir ens tre bästa vänner.
Detta med starka inslag av ångest, rastlöshet och argsinthet.

Men han säger inget, du säger inget.
Kanske får du honom att hoppas något du inte märker.
Kanske är det du som är hans spelmarker.

Kanske, ordet som består när de andra inte tar vid.
Eller är det ordet som blir det sista efter att de yttrats.

Nå, hur gick det sist när din rädsla hejdade dig, blev du lycklig?

Eller ångrar du dig än idag?

2011-01-06T12:17:00.004+01:00

Han var full, slet sönder altanen och slängde ner mig i marken.
Han tog plankan och kastade den emot mig när jag grät fram sluta där jag stod i min handduk efter badet.

Jag trodde han skulle döda mig, vad jag inte visste, att det var för sent.
När han somnat åt jag en tyst middag med hans familj, borstade tänderna och kröp upp i hans famn.
Trånade efter hans arm omkring mig. Efter hans plötsliga vaknande när han ser mig, ler och säger ett tyst hej. När hans fot kränger sig in bredvid mig.
När jag var hans puppa i kokongen. Ett frö som skulle gro.

Jag trodde verkligen jag var trygg.
Men jag var isolerad i en trälåda under jorden, begravd i en död själ.
Jag var inte längre jag.
Min värld var han, hans, honom.

Pick me choose me love me.

Visst är det fantastisk?
Detta trånande efter någon som tycker jag e ett stycke köttslafsor.
Som knuffar ner en i marken och skriker RÖR MIG INTE DITT JÄVLA LUDER.

Som senare inte säger förlåt, men får ett jag älskar dig.
Vad älskade jag?
Hans fantastiska jag?
De torra skratt jag tvingade fram när han drog sina trötta skämt?
Hans omtänksamma egofrukost varje morgon?
Att diska hans kök?
Att tala vett med honom?
Förklara att drick inte så du blir elak igen, snälla.
Snälla.
Jag orkade inte med mer skrik.
Men jag stannade kvar.
Kanske trodde det skulle bli bättre.

Och varför i helvete visste jag allt detta och stannade kvar?
Jag har påvisat att jag inte skulle kunna vara med någon som jag vet, inte vill vara med mig...
Men jag gjorde det.
Även fast jag visste att jag var lika värdefull som hans utbytbara öronproppar för 29,50 på okq8.

På pappret är han än idag en alkoholiserad idiot.
Vacker som en dag, verkligen, men det rättfärdigar ingenting.
Dethänderinteigen syndromet tar överhanden och man gråter i tysthet.
Sveper en flaska jack och lipar lite till.
För man önskar.
Jag visste att han önskade.
Att vi ville vara kära.

Men vi var inte det.

Det kom in en kund i butiken och påvisade om mitt förmodade tycke för hennes vän.
Att vi skulle passa bra ihop.
Jag sa nej, hon frågar varför?
För kort och snäll, jag behöver lång och ond.

För han som kommer med frukost, erbjuder sin tandborste och drar i mig för att skeda.
Han var tydligen inte intressant.

Jag kan rabbla förhållanden och pojkarna i mitt liv.
Upp och nedgångar, förälskade handlingar och ord man trodde på då.

Men nu sitter jag här och vet att jag kommer dö ensam.
För när jag ligger där med plankan i huvudet, så finns det ingen röst som viskar jag älskar dig.

För han gör ju inte det.

2010-12-31T14:55:00.003+01:00

Pupillerna vidgas, du tror.
Dina händer letar sig frenetiskt ner i väskan, du tror.
Din tolerans sänks till fotknölarna, du tror.
Du fumlar fram telefonen, du tror.

Du tror att du fått symbolen i hörnet.
Texten om att livstecken skett på annan destination.
En sekund av glädje och du tror...
Att det är så det ska vara.

Telefonen blinkar, du tror.
Den signalerar bara om ditt dåliga batteri.

Så var dagen förstörd.
Tills du får meddelandet.
Då du inser att du var ett fån som spelade upp adrenalinets hormon i kroppen din.
Vilken jävla idiot du är.

Du borde veta, att du är bättre än så.

2010-12-27T14:57:00.003+01:00

Att få ett kvitto.

Jag ledde henne över tröskeln. Vi möttes av sjuksystrar och läkare, de tog henne i sina famnar, lyfte upp henne på båren och sprang iväg mot ett rum jag inte längre var förmådd att besöka.
Jag såg hennes skräckslagna blick och stod handfallen kvar.
Jag var livrädd.

De senaste månaderna hade min sömn inleds med molande tankar på hur hennes tillstånd var.
Hur hennes ögon torkades ut, hur hennes händer frasades sönder, hur såren på knogarna växte.
Hur hon slutade lé.
Hur hon gick hem när vi gick vidare.
På hur hon duckade inbjudningarna som en målvakt i elitserien, inget kom åt henne, ingen kom nära henne.

Hennes person hade isolerats med hennes skickliga dragningar mellan tegelsten och cement, hon hade byggt bo i ett hål dit inte Alice, jag, kanin eller hattmakare kunde ta oss in.

Jag skymtade stålhantagen på båren, den gula filten som var dublicerad över benen, jag såg hennes lodräta läge och dropppåsen som fylldes med blod när hon försökte sätta sig upp.
Hon skakade och grät stilla.
Jag såg paniken i hennes ansikte, jag såg hopplösheten som ett helt livssignum.

Hon låg på sjukhusets akutmottagning efter att ha klappat ihop i min famn, hjärtat sa till hjärnan att nu lägger du för i helvete av, nu ska du dö din meningslösa, svaga jävel.

Hennes hand kramade min, ansiktet var så utmattat att hennes nacke inte förmådde sig en vridning för att se vad som skedde runt om.
Hon hade isolerat sig till den nivån att hon nu inte längre var intresserad.

Liksom du, som vaknar, äter frukost, jobbar, sover, lagar middag, går ut, träffar någon, äter, sover, dagarna går, du sover lite till, träffar någon annan, gråter ibland, skrattar ibland.

Men din nacke orkar inte vrida sig längre.
Intresset är som bortblåst.
Antingen vet du att omöjligt förväntas från svaranden, eller så vill du tro att din vardag är det som ditt öde givit dig.

11 timmar senare leder jag min vän ut från de stora glasdörrarna.
Kylan slår emot oss och jag vet att snart ses vi igen, nål och dropp, filtar och temp, prover och sedan utskrift.

Jag försökte hjälpa henne.
Hon orkade inte längre själv men jag behövde henne. Som hon var innan, som hon var nu, alltid.
Hon blev en grönsak jag bar runt i mitt rosa bananfodral, orörlig men behövd.

Hur skulle jag få läkarna att förstå att hon behövde ett liv.
En tugga var dag.

Jag behövde få dem att förstå att kvinnan som stödjer sig på mig skriker vid åsynen av vatten.
Hon räds viktuppgången av glaset i hennes kropp.

Men hon var inte tillräckligt smal.

kroppen åt på hennes hjärna, slukade cell efter cell.
Den sög åt sig blodet som pumpade i hjärtat, höll henne vaken om nätterna efter de hårda slagen som sköts från bröstet i ultrarapid.

Ibland när hon låg bredvid mig fick jag hålla handen ovanför munnen för att se om hon fortfarande andades.

Min far var sjuk i 4 månader innan de upptäckte att han hade cancer.
Den spred sig som en löpeld och dödade honom innan årets slut.

Syndromen startar med en trötthet som är så överhängande att en middag knappt var genomförbar. Han var konstant febrig och förkyld, alltid ledsen och hade ont.

Vågar du kolla upp din smärta?
Eller räds du av timmarna på akuten som slutligen leder dig genom portarna mot taxi färden hem igen.

Min vän kom tillbaka.
Hon låg i sin säng i nitton dagar utan att öppna kylen, utan att ta tuggorna.
När jag kom in med vatten i hennes rum såg jag hur hon lät det pressas ur munnen så att halveringen skulle minska känslan av mättnad.

Men hon var inte tillräckligt sjuk för att få hjälp.
Hon hade 2 kilo kvar.
Hon visste att hon hade 2 kilo kvar.

Det inte läkarna visste var att hon var död inuti.
Hennes tankar hade slutat leva, hennes hopp låg som en stilla gråtandes flicka på båren i korridoren.

Utan att vrida nacken. Hon visste inte längre hur man gjorde.

Hennes sargade kropp var mitt ansvar, jag som inte visste hur man gjorde.

En dag förstod hon vad jag gjorde för henne.
Den dagen åt hon en halv avokado.
Jag grät av lycka och pussade bort hennes skrik.
Sen satt jag med henne varje dag när en avokado blev till en tugga lax, en halv brödskiva.

Ibland hörde jag hur maten flög upp ur strupen där jag satt vid köksbordet med gaffeln i handen.
Men jag gav inte upp, hon skulle inte få bli nedtryckt av de som friskförklarade henne.

Hennes bmi låg på 13,9 vi hade fått upp henne till 14,6.
Hon ville ner till 12.
Läkarna frågade hur hon mådde och hon tittade på ansiktet utan förståelse.

Efter 7 remisser, 9 diagnoser och akutsläpande månadsvis orkade inte hon längre.
Hon slutade gå till sin psykolog, jag var inte längre viktig i hennes värld.

Hon överlevde utan dagar med liv.
Jag vet att hon än idag sitter med magont och ångest, utan hopp, utan kärlek.

Den dagen hon gav sitt öde i en annans famn skrev hon på kontraktet om fullständig hjälplöshet.
Hon fick avslag efter avslag, nedtryckningar gång på gång.
Det som var hela hennes värld krossade henne i bitar.
Hon fick bara nej.

Hon blev frisk. Självmant. Efter 11 år.
Men hur ska hon tro att hennes värld, idag, säger ja?

04.43

2010-12-21T07:29:00.003+01:00

Jag somnade vid 04.30.
Det kändes som att jag hade drömt i timmar, ett liv hade levts, människor hade kommit och gått, platser bockats av.
Känslor hade svallat i det mörker jag befann mig i.
Jag minns att jag gick upp för en backe med en klase heliumballonger i min hand.
Den var större än de som beprydde fönsterna på min studentmottagning.

De var fler än de jag såg den där morgonen den 21 på våren.

De rosa ballongerna var nu i olika färg, de hade text som inte gick att tydas.
Jag minns att jag ville släppa ballongerna i luften innan mitt mål med backen hade framträds.
Jag skämdes över mitt dumma påhitt.
Skämdes över min ensamma anländning.
Jag skulle ge ballongerna till mitt ex mamma på hennes födelsedag.
Jag fortsatte gå, släppte aldrig ballongerna, in kom jag med en klase färggranna heliumbollar ovanför hennes förvånade huvud.

Hon blev glad, sedan tog vi varsin, jag andades in gasen och skulle precis yppa den första mening som kom upp i huvudet.
Då kom en man smygandes från sidan, såg hur jag tippade framåt i ett avsvimmande och lade mig sakta ner på marken.

Han la mig ner för att dö.
Sedan vaknade jag, tittade på klockan som nu var 04.43.

21

2010-12-21T02:17:00.003+01:00

För tre år sedan skällde jag ut min kära.
Jag undvek honom resten av kvällen där vi var.
El Corazon, julfest.

Jag skyllde allt på honom, varför pussade han just henne framför mina ögon?

Jag beställde hundra järn och dansade tills jag inte kunde andas mer.
Jag rökte cigaretter som om det vore syremolekyler i kippandet efter andan.
Där jag låg, under ytan och hoppades någon kunde lyfta upp mig, hålla om mig.

Sen visste jag.

Jag ställde mig i utebaren. Mer drinkar, nu skiter jag i det.
Jag önskade att jag fick flytta in i någon annan, bygga bo, bo där.
Undvika det fucking fatala ögonblick jag visste skulle hända den natten, kommande natt eller natten efter det.

Jag visste bara.

Men jag orkade inte.
Var ett utdött djur på savannen, en skadad struts med huvudet så långt ner i sanden att min färglöshet smälte samman med markens torra horisont.

t a m i g h ä r i f r å n s y n d r o m, men jag sa istället två vodka tonic och hundra järn tack.

Tillslut kom han fram och klappade mig på huvudet, bad om ursäkt.
Jag sa tack, nu ska jag sova.
Jag var nog inte kapabel till tal men möjligtvis såg han det i mina ögon.
De döda flickebarnet utan ro.

Han visste.
Så han somnade snällt bredvid.
Mitt rum hade svart stengolv.
Min säng stod i mitten av rummet.
På golvet.
Det var kallt.
Min mobil skakade på golvet.
Jag sov.
Den lät högre.
Jag sov.
Grät i sömnen.
Slogs med demoner och så ringde mobilen igen.
Men jag sov.
Avdäckad av min spritosade hjärna.
Jag ville inte se mer, höra mer, veta mer.

För jag visste.

Att hon skulle komma in på morgonen och titta på mig.
Hans panik när han såg min reaktion.
Jag visste att jag skulle se alla samtal på telefonen.
Jag visste vad som skulle sägas på telefonsvararen.

Jag skrek. Som ett barn rätt ut.
Som inte kan stänga munnen.
Som springer omkring i rummet, låser in sig i badrummet, spolar kallt vatten i febrila tankar på att det ska svalka det brinnande helvetet som tagit plats.

Jag visste.

Sen satte jag mig ner framför spegeln.
Skolavslutningen skulle snart börja.
Men sminket rann av.

Sen lade jag mig ner på det kalla stengolvet och önskade mig döden.

Tre år, skriken har tystnat.
Det döda flickebarnet sitter där på stengolvet och stirrar.
För hon visste.
Att hon aldrig skulle se honom mer.

2010-12-18T19:56:00.002+01:00

Barstolarna på Yaki-das espressobar med en kaffe dom i handen.
Tequila och mammas chokladtårta på puta madre.
I fönstret med varm choklad på Sucré Salé (creperiet i vasstan).
Barplats med carpaccio och risotto på Bon. Med en flaska av cono sur rosét.
Orgia.
Pannbiff i saluhallen.
Efterfester.
I soffan på w19.
Paljettavdelningen längst in på beyond retro.
Barsidans köttbullar med den tunt skivade gurkan.
Sohos gråa soffa på övervåningen med en kopp grönt buddha thé.
När Christin Myrberg instruerar yoga.
Ovanför ägget på hagabadet.
Sankt jörgens utomhuspool.

2010-12-15T17:12:00.004+01:00

Jag kallade mig guldrostigerlilja.
Allt det vackra skulle framå vid första anblicken av min gestalt.
Jag var prinsessa, det hade min far alltid fått mig att förstå.

Jag önskade detta under flera år.
Jag skulle se ut som peaches i mario cart, alltid gå runt med rosa stor klänning med korsett och underkjolar.
Alltid kronan på hjässan, som ett tydligt signalament om min gudomlighet.

När jag var liten ville jag bli prinsessa på heltid.
Korkskruvar i håret, diamanter lngt ner i decoltaget, rosa läppar och himmelsäng.

En annan dröm var isprinsessa. Att åka runt p den spegelblanka isen med glittrig klänning och utföra trippla salkos på rutin.
All eyes on me, strålkastare och en partner som snurrar mig högt upp i luften.

Här är min tjej, den vackra gudinnan, återigen.

Sen kom verkligheten närmre, jag ville bli advokat, kanske jurist eller psykolog.
Jag ville bli designer, jobba som låtsättare i tv produktioner, kanske tillochmed bli producent.

En period trodde jag tt jag skulle kunna försörja mig som modell.

Nåväl.

När jag var 7 år gammal trodde jag aldrig att jag skulle sitta här och drömma om att utbilda mig till creative director p miamai ad school i New York. Jag skulle aldrig drömma om att copywriting skulle korsa mina framtidsplaner.

När verkligehten kommer vill jag vara en prinsessa.
Inte på heltid, men jag låter mig själv inbilla mig det.
Annars blir copy för grått, administrativt låter som algebra och ansvar.
Jag vill vara en GuldRosTigerlilja.

I en värld där verklighetens övergångar leder en till insikter blir de flesta isprinsessor städerskor, kanske sjuksystrar eller jobbar på kontor med fikarum.

Någon polis kanske blir lärare.

Men jag önskar att mitt tänk var likadant som när jag satt där i parken och sa att:

När jag blir stor ska jag blir prinsessa.

För jag trodde verkligen att jag kunde bli det, precis vad som helst.

När försvinner barnet?
Hon som var prinsessa och kallade sig GuldRosTigerlilja,
för det var der vackraste namnet hon visste.

2010-12-10T07:02:00.002+01:00

Det fanns en vardag. Du träffade arbetskamraterna, roade dig med dina vänner.
Du gick ut på stan och lärde känna nya människor, skapade förbindelser högt och lågt.
Ditt sociala nätverk växte mellan fyra ögon och handslag.

Idag vet du vem jag är när du har läst min blogg.
Vi är vänner för att någon av oss har klickat på en knapp därdet står send friend request som någon av motparterna har acceptat.

Om du ska visa ditt intresse så finns det en knapp för det med - den heter poke eller på svenska puffa.
Om någon har gjort något bra så gillar vi det, däremot kopplas tankarna direkt till knappen i vår värld, facebook.

Om du vill hitta dina vänner så får du ett snabbt mail om att de har checkat in via gowalla på olika platser, du kan tillochmed checka in hemma - med valfritt namn som castle the johnson eller jolies mainson om jag så föredrar.

Snart behöver du inte checka in, mobilen gör det åt dig.
Du kommer fortsätta att twittra om din "status" recently updates eller vad du tänkte på nyss.

Vi behöver inte umgås med varandra längre.
Boka ett möte eller diskutera saker över en kaffe har övergått till facebook, mail eller bbm.

Hela världen är online, vi umgås över ett nätverk som expanderat på mindre än några år.

Samtidigt skrattar vi åt kidsen som köar klockan 24.00 i femman huset för den nya versionen av world of worldcraft. En alternativ mötesplats för individer med samma intresse - att umgås via underhållning.

Hur ser din facebook ut?
Hur kommer du känna om fem år när du ser tillbaka på dina söndagar hemma?
Var det myssöndag med middag och gott vin, var det film och en påse popcorn?
Eller var du ensam och chatade på facebook?

Hur många givande samtal har du egentligen haft i den nedre fliken?
Hur många av mina 1700 vänner känner jag?
Kommer jag någonsin bli tillsammans med individen som senast puffade mig?

Hur seriöst är facebook?
Vill jag veta vad du åt till lunch, eller går det bra om jag frågar dig över en?

2010-12-09T19:09:00.003+01:00

Tänk dig att ni står där på klipporna. Det är nästan 14 meter ner mot havets mörka vågor.
Du tänker hoppa, du ska hoppa.

Det finns en sak som avgör.

Rädsla.

Rädslan för att dö, en instinkt.
Rädslan för att det ska gå fel, ett konsekvenstänk.
Rädslan för att göra bort sig.

Om du inte hoppar får du aldrig reda på om du överlever, om följderna består av lycka, om du helt enkelt har skapat ett minne för livet.

Du sluter ögonen och känner din viktlösa skapelse falla i vindens kyla.
Du svävar handlöst och hela din kropp pirrar i extas. Du landar och när ytan återigen låter syremolekylerna passera näsborrarna tjuter du av ett glädjeskrik.

Rädslan låter handlingarna i vardagen vara precis så, vardagliga.
Det är inte längre någon som visar tuttarna i ren spontanitet, vad hände med bardans eller hur nervös var du på din senaste arbetsintervju?

Satt du och väntade på att han skulle ringa för att du inte vågade ringa själv?
Begränsade du ditt jag för att du inte vågade visa ditt jag.
Våga säga vad man tycker, tänker, prioriterar eller bara gillar?

Jag skäms över att makrillfilé i tomatsås på min rostade macka är för mig ett gastronomiskt halleluja moment. Jag skäms för att jag tycker att det är asnice att ligga på soffan en hel dag. Jag skäms för att beyond retro är en av de bättre platser jag vet. Jag skäms för att jag vill hålla hans hand, ringa, eller bara kalla honom det jag tänker på.

Jag står där med vännerna bakom, de undrar nyfiket om jag kommer hoppa.
Mina nerver av stål är plötsligt en nedsmält sörja av nervositet.
Jag vet ursprunget - skräck.
Men skräck är bara en känsla, den går över snart.
Men det gör inte nyfikenheten som följer om du inte hoppar.

Vi drivs av nyfikenhet, av strävan efter kunskap och information.
Vi begränsas av rädsla.
Vi styr över våra egna liv, men inte över känslor.
Vad trycker du undan? Känslor eller handlingar?
Eller gör du som jag, stoppar huvudet i sanden och hoppas allt bra och dåligt går över.
Vågar inte bli kär eller bada från hopptorn.
Skakar som en parkinsson insjuknad tant när jag ska på arbetsintervju.
Hoppar över den daten, ifall att den går dåligt.

Det är som att inte skaffa en hund i rädsla om att den ska dö.

Det som händer är att vi missar allt.
Minuter, veckor, månader, år.
Ditt liv.
För att du var rädd?

Hoppar du eller väntar du helt enkelt på att någon ska knuffa dig?

2010-12-01T18:09:00.005+01:00

Man vill tillslut inte minnas mer.
Man vill inte se saker som det var, vad vi gjorde, vad han tyckte om, allt sådant.

Man förtränger tills det bara finns smärta kvar.
Ilska och hat.
Man hatar för man tror att det är orättvist, man hatar för att man tillät det hända.
Man tar på sig skulden för att man inte var där när hans sista andetag var där, man tycker att allt kunde göras bättre.
Man tror att man skulle hinna med så många fler minuter, så många fler resor, ögonblick.
Man tror att man skulle ha hunnit göra det bättre.

Men så hann man inte.
För han försvann.

Man orkar inte tänka på hans favoritrestauranger, har inte längre någon lust att åka till frankrike, hatar Frank sinatra och barry white får mig att lipa.

Jag önskar jag kunde skriva om min pappa på ett vackert sätt, men jag kan inte längre.
Jag orkar inte minnas det bra, för jag minns bara tomrummet efter, jag minns bara skriken från mig själv när jag låg där på stengolvet och fick beskedet.

Jag minns bara månader av chock, av ensamhet, av panik av att vara ledsen.

Jag tänker aldrig längre på hur han var, orkar inte prta om hur fantastiska tankar han hade, om vilken stimulerande människa han utgjorde.
För jag har förträngt. Tryckt ner allt till roten av mitt hjärta där han ligger och skaver som en barkbit i skon.

Jag önskar jag kunde ge honom någonting vackert idag.
Någonting som var glädjande å hans minnes vägnar.
Kanske äta fondue eller laga spagetti bolognaise.
Kanske beställa oxfilén på Farellis eller be personalen sjunga ja må han leva med tomtebloss i led.

För det gjorde han.
Så firade han.

Men jag är inte där än.
Jag vet inte när jag kommer dit, om jag kommer dit.
Jag vet mina datum av panik.
Farsdag, 1 december, 21 december.

Och begravningen.
När man gick upp för backen mot kyrkan. Skulle försöka ta sig in upprätt.
Sen tänker jag inte mer.
Jag vet bara att det gör för ont för att jag ska orka.
Jag må vara en stark människa, men inte idag.

Idag är det hans dag.
Inte min.
Men när han inte finns kvar är det han som lever i mig.
Hans halva jag är jag.

Så här sitter jag och stirrar på bilden som med tiden blir mer lik mig.
Bilden på hans glada ansikte.
Bilden jag inte minns.
Bilden jag inte orkar minnas.

Men den finns där, när jag orkar igen.

2010-11-30T23:35:00.003+01:00

När jag sitter där på morgonen med den nymalda kaffen och cigaretten i mina sårade händer är det alltid samma tankar som kretsar i mitt nyvakna huvud.
Det är på balkongen, det är i nutid kallt och kan blåsa, kanske är det stilla och solen har klättrat upp, nåväl, samma tankar varje dag.

Fast olika känslor.
Samma kaffe, samma röda marlbouro, olika situationer.
Ena dagen är det pirret i magen, förväntningar och nyfikna ögon som börjar vidgas när mina celler vaknar till liv. Det är exalterande att gå upp, shampoot luktar fantastisk, vattnet porlar perfekt.
Kläderna sitter som de ska, håret ligger i bena.

Så har vi mina dagar idag.
Jag vaknar, bäddar sängen och gör kaffe.
Balkongen, somnar.

Kryper ner och sover igen.
Vill inte dö, vill bara inte vara vaken.
Det är för kallt, allt är förjävla kallt.

Jag önskar mig värme och shorts, smala ben och brunt ansikte.
Vita léende tänder och en fantastisk hand att hålla i när solen väcker oss på morgonen.

Men nu är det inte så.
Så jag stänger dörren och hoppas att vintern snart är över.
För jag orkar inte vara i ide längre.

Jag orkar inte se er på stan med knytnävar i ansiktet på varandra, orkar inte se fyllan som ska dra ner i snödrivor. Orkar inte se era elaka kommentarer och ert horribla skitsnack.
Orkar inte se er fly från stormen som lagt sig över vårt lilla samhälle ja gen gång kallade hem.
Det är inte mitt hem längre.
För hemma är man trygg, det är mysigt och lugnt, rofyllt och roligt.

Har ni roligt?

2010-11-23T00:16:00.003+01:00

Min ilska tedde sig orimlig.

Jag blev arg för hans hybrida framtoning.

Nåväl, kanske är kul att det finns någon som älskar sitt liv.

I Göteborg, det är slask och äckliga människor.

Vi lever i en stad där savannens tigrar blir fromma lamm mot vad vi sätter tänderna i.

Någons misär är den andres sfär.

Antarktis isar är här i mitt flickrum.

Det är iskallt och jag fryser, vägrar klä på mig mer kläder eller höja temperaturen.

Jag är värd det.

Kylan och de iskalla vindar som spatserar som monster med hemligheter och löften.

Jag vill inte vara vaken mer, jag vill inte sova.

Jag vill inte äta eller träna. Vill inte.

Som ett motstridigt trotsbarn som släpas över tröskeln mot badkaret.

JAG VILL INTE!!!!!!

Sen sipprar skenet av ljus mellan min ögonlock.

Jag vaknar till liv och tänker inte på något annat än, inte mer.

Inte en dag till i helvetet.

Så jag blir arg.

Det bor ett monster i min själ.

Som äter upp mig inifrån, bit för bit, som isblocken på Antarktis.

2010-11-19T01:00:00.003+01:00

Om gräset alltid är grönare på andra sidan,

är det inte en belägenhet att spatsera dit då?

Eller ska vi inse att den andra sidan tycker tycker likadant?

Det är alltid grönare på den andra sidan.

Hur vet vi att det är grönare där och varför är det så viktigt med grönt gräs?

Kan inte mina väggar vara i en bättre kulör, min fru mer kåt eller mina barn de med högre betyg?

Varför är gräset på andra sidan grönare och varför ägnar jag mina tankar åt någons mängd klorofyll?

Kan jag inte vattna bättre, värna bättre, näringssuporta mer?

Borde min fokus vara på: att gräset är grönare på andra sidan?

Eller ska det vara

hur jag ska få min gräsmatta att bli precis så som jag vill ha den,

grönast.

Vad händer när jag är där med min förträffliga, välskötta, grönskande gröna gräsmatta?

När jag en solig eftermiddag plötsligt cyklar in på nästa gata och ser en annan tomt med en ÄNNU grönare gräsmatta.

Ska jag då inse att de dagar jag ägnar åt att få grönast gräsmatta, är de dagar som många andra tycker att jag faktiskt har grönast gräsmatta.

Att alla ser det.

Förutom jag.

Är det då värt det?

hat

2010-11-16T17:50:00.003+01:00

Han stod och flåsade mig i nacken. Med sin högfärdiga uppsyn trodde han sig vara förmer i rummet han inbjudits till.

Jag genomskådade hans osäkerhet. Att han kunde visa sig var för mig en otrolig uppståndelse.

Men han ville också fly, han orkade inte heller se vad de andra tänkte. Han brydde sig inte längre.

Varför?

Vi hade inget att förlora.

När vi faller flyger inte armarna fram i reflexernas biologi.

Vi slår i huvudet, ligger kvar och hoppas att döden hämtar oss.

Vi går dit olyckan finns, misären är vår ledstjärna, för att vi har en dödslängtan.

När du inte älskar längre, då tar hatet överhanden och omfamnar dig med hela sin makt.

När hjärtat inte längre slår för något, saktar det plötsligt ner för att sedan accelrera likt hårdrocksbandets trumsolo.

Det slår så hårt och blodet forsar i venerna till hjärnan som nästan exploderar.

Hur det ser ut?

Såhär.

En tyst panik som åstadkommer en febril längtan efter flykt.

När han flåsar mig i nacken vill jag dö.

Sjunka genom jorden och aldrig mer se solen.

Brännas på bål eller bara dränkas i mina egna tårar.

Har du ett hem? Är du ditt hem? Är han ditt hem?

Har du ett liv? Skapar du ditt liv? Lever du hans liv?

Din världsbild, är den av lyckosaliga ting eller finns det glimtar?

Ta bort allt det.

Det är bara en illusion.

Snart raseras det likt askan efter kremeringen.

Det finns inget sådant.

Bara hatet lever kvar.

Allt skapas ur det.

Det är nu din världsbild, ditt liv.

2010-11-15T16:05:00.001+01:00

I en värld där begären är ett rågmått på ca 100% av vår tid.

Vi söker efter något som kan ersätta just honom, den telefonen, det landet, eller som jag, mig själv.

Hur ska jag hitta en utfyllnad jag själv valt bort?

Jag sabrerade bort halsen på den fyllda flaskan med de lätta bubblorna i kulören champagne.

De ljuva dropparna förförde gom, hals och hjärtat spirituella rogivning.

Varför är ro något vi söker är elar av oss själva försvinner?

Hur kan vi släppa saker utan kemiska substanser i våra ådror?

Kan vi komma hem från jobbet och hitta den behagliga ställningen i soffan utan molande känslor som stress, smärta eller lätt förbryllning.

När är vi bara där vi är, så vi är, just då?

När slutar letandet efter något bättre? Borde vi leta för att upprätthålla drivet eller kommer det med naturens årstider?

När kan drivet vara ledstjärnan och hur ska jag lära mig att uppmärksamma de små goda ting i vardagen?

Måste jag vara storslagen eller räcker det med att bara vara jag?

Kommer ni gilla mig då?

Om jag inte gillar mig hur ska jag lyckas övertala dig?

Kan jag ta mina personliga egenskaper och utveckla de till storhet genom känsla?

Eller försvinner mitt förnuft för att jag inte finner ro.

Tankeverksamheten är som bortblåst för att vi ska leva i nuet.

Det är jobbigt att leva i ett paradis med 12 singlar och videokameror. Med drinkar i handen och ljuvlig musik i bakgrunden. Med stimulans och värme.

Men du behöver inte åka till karibien för att det ska hända.

Gå ut en tisdag på avenyn i ett regningt göteborg, snegla över axeln och hitta på en historia om vad du just såg.

Vi behöver inga kameror, vi har varandra. Vi spär på, letar fakta som spioner efter yxmördare. Vi letar och letar, gottar oss i andras misär. Snackar skit om främlingar och tror att vi är en del i deras historia. Vi tror att vi är juryn i brottsmålen som löper på likt löpsedlarnas uppsättning på måndagsmorgonen.

Vi tror att vi har med det att göra, det är vårt begär i en stad där vi är så trötta på vårt leverne att vi anser att andras liv är prioritering på samtalslistan.

Men vi är vittnen utan bilder. Vittnen utan research. Vi hittar på, tolkar och formar. Vad härligt det är med andras misär, då behöver jag inte se över mitt egna liv och inse att jag är en fitta.

TrissminusTre

2010-11-13T21:51:00.000+01:00

Han kryper ihop som en liten boll under min säng. En lurvig katt som sprungit ini väggen att tyda på hans platta ansiktsdrag. De är svårlästa, som om han bar på något.

Han vägrar komma ut och drar sig ofta dit, i mitt willywonka rum dit ingen vågar sig in.

Jag vill också ha en hörna under reglar och madrasser dit ljuset inte når. Där solens strålar är lika avlägsna som debatten om Israel Palestina.

Där min aktuella närvaro jämförs med oron om finanskrisen.

Dit jag kan rull ihop mig till ett frö och dö.

Utan syre eller tankar.

Utan oljudets sus, utan rädslan om att snart öppnar någon dörren.

Men det går inte att gömma sig ifrån den här veckan.

Det räckte inte med en dags plågeri, i Sverige drar konsumtionsvärlden till med de vassaste korten och lurar om att allt är farsdagspresenter.

Är det inte oxfilén du ska överaska med till middag är det thét om han skulle behaga det istället för kaffe till avecen. Är det inte rakhyvlar är det FARS DEG som triss så finurligt lirkat fram.

Det är annonser i var och varannan sida som fullkomligt skriker i ansiktet när jag gjort min morgonkaffe. Det är kvällstidningens sista sida. Det är Tv, radio, och dessutom i fast format i brevlådan. Ska du äta lunch på stan är det farsdags erbjudanden, presentkortsmöjligheter. Det är två för en på strumpor på h&m, (farsdag) står inom parantes. Måste jag tänka på min döda pappa bara för att få mig ett par fucking strumpor.

En obehaglig ilning längs hela ryggen, ett tillryckande i sinnet, en omedveten släng av illamående, lätt andnöd och fullständig panik i tysthet.

Man vet inte när det spricker.

När man bryter ihop.

Om det är med ett paket smör i handen eller när jag säger tack till servitrisen som med sina vana fingrar ställer ner min chevre chaud med balsamicokräm. Det bara händer.

Kan jag få 1 dag då jag grinar som ett barn.

Det har snart gått 7 dagar av isolation.

Jag vill inte gå på stan, jag stänger av reklamen. Jag vill inte se, höra, leva med påminelser. För i mina ögon står det

ALLA SKA FIRA FARSDAG UTAN DU!!

VARFÖR?!

FÖR HAN ÄR DÖD. FATTAR DU DÖD!!

Det blir ingen middag på varken Farellis eller 28+, du kan glömma fondue och whisky. Han kommer inte ringa imorgon och säga en tid. Du kommer inte sitta med prestationsångest om hur du maximera inslagningen av den perfekta presenten du tänkt på i veckor. Du kommer vara en trasig docka som önskar att du var jorden kring hans urna. Inget kaffe, inget oxfilé, ingen present.

Inget namn på min display.

Var lite påhittig om du ska ge bort något, släpp prestationsångesten, tror du han hade velat ge dig den? Ångest? För en present? Ge honom din tid, din närvaro. Som hans barn. Min pappa lät inte mig kalla honom Jonas.

Han var pappa.

Årets högtid var Farsdag.

Fars dag.

Jag hatar farsdag.

Hatar dagarna innan farsdag.

Dagarna efter farsdag.

Hatar ordet farsdag.

Det får mig att inte villja bli mamma.

För jag orkar inte ha ett barn som sitter här.

Som önskar ett liv som katt, som kan krypa in och gömma sig i en vrå där ingenting längre existerar.

2010-11-03T02:58:00.003+01:00

Jag insåg en natt att jag var en kromosonkomprompiss av mina föräldrar.
Jag var delad itu.
Exakta mått och där var jag.
med en hjärna som min mor och ett sinne som min far.
helvete, tänkte jag när jag insåg att han bara blev 45 år gammal.
Jag kommer dö snart.
Passa på.
att allting sker genom att passa på för att snart dör jag.

Vi rökte likadant, han sneglade med ögonen på samma sätt, vi snodde kring elden som om den var ett livsviktigt ting i vår vardag. Som om den vore avgörande, eller märkvärdig, vad vet jag, vi gjorde det.

Vi betedde oss likadant och jag vill skrika ut så mycket svordomar för att jag inte kan diskutera dessa fenomen med honom.

Hatar att du bara dog, mitt i, ditt as.

2010-10-26T02:29:00.005+02:00

Jag tog just en klunk ur vattenflaskan som stått på fönsterbrädet i fyra, fem dagar, jag är lite osäker men bryr mig inte så mycket mer om det.
Vad jg egentligen bryr mig om är något som är ett underliggande fenomen i min bakre hjärnhalva och som utlöser tämligen stora problem i min vardag.

Det handlar om de saker som min tid lägger mest fokus på just nu.

Butiken
Bloggen
Push
Uteliv
Vardag
Utséende
Humör
Tillstånd
Hur jag ska bota ångest
Min garderob
Mitt smink
Mitt hår
och så har vi sist och störst - familj, vänner och han den där.

Vi kallar honom Torleif, Torleif är det fulaste namnet jag vet och det är lite så jag vill att han ska vara.
Det var i maj jag såg honom första gången. Jag undrade vad det var för fel på mina pupillers reflexer men plötsligt blev det suddigt och jag fick en lätt andnöd. Han var inte särskilt vacker och skulle aldrig vara något mer i någons värld.
Förutom i min.

Jag vet inte vad det var, men han hade en dragningskraft som fick mig att bli en grå mus i kloaken under avenyns ruttnande gator. Hans ögon satt för tätt, hans hår spretade, hans byxor satt förjävligt och jag har ingen aning om hur kromosonkonstellationen kunde bli såinihelvete fel. Han såg nästan missbildad ut.

När jag började drömma om honom på nätterna blev det skrämmande att vara jag, jag har än idag inte pratat med personen, men hans föreställda röst på nätterna var som ett svängigt RenaRamaRolf läte, hans person blev än mer osexig och snart var han lika uttynad som nisse från samma serie. Benig, ful och fel på det.

Torleif Johnson, det är nästan så jag börjat fundera på hur bröllops tårtan ska se ut (obs, detta sker endast när jag sover, så sjuk är inte ens jag) hur jag ska lösa pappa-armkrokandet fram till altaret, hur han ser ut när han ler, hur hans mammas vardagsrum ser ut, vilka som var inbjudna till hans pappas 50 års kalas där jag stod i mitten och pratade med hans farmor.

Det låter som att jag är besatt, jo jag hör med det, men det finns en anledning.

Jag har förträngt Torleifs existens

bredvid min sida under så lång tid,

att jag tillslut satte upp en spärr med en

intern samveteskvot där hans volym skulle få bägaren att sprängas.

För att ni finns.
Ni som är kunder i butiken, ni som är gäster på push, ni som dricker järn med mig på krogen, för dem som ser mig äta lunch på stan, de som klankar ner på hur jag ser ut, för er som hatar när jag mår bra.

För om jag skulle bli kär i Torleif så skulle ni alla döma ut mig.
Och jag gjorde en så inihelvete sjuk bedömning och prioriterade det framför hur jag själv skulle vilja ha det.

För jag vaknade upp en morgon och insåg att jag bryr mig inte om mig själv för att jag låter andra göra det åt mig.

Det är något man aldrig bör prova hemma.

2010-09-22T22:01:00.001+02:00

När något händer som du inte kan förstå.
Det finns inga ord.
Det finns ingen kraft.
Det finns ingen vilja.
Det finns bara ett tomt du.
När något händer som du inte kan förklara.

Då är det riktigt, riktigt fel.

push

2010-09-17T00:50:00.002+02:00

Sometimes you want to step up a bit.
Sometimes you just want to enjoy the show.
Sometimes you want to be a part of it.

Blue, beige, black

Jag ville inte sitta och vänta på åtkomsten för mitt framtida liv.
Jag var trött på pretty, datum och vardagens måndagar.
Jag var trött på mig.
Nja, inte mig eller jo kanske, jag vet inte.
Misär ditt sär, jag ville vara kär, men ingen vågade vara här.
De trodde jag var för mycket, hybris varning.

lagom, medel eller halvspeed.
Jag knarkar hellre än bryr mig om vad somliga anser.
Jag röker cigaretter som om de vore luft.
Jag skrattar högst för jag kan inte hålla tillbaka.

120 i stan, och ni är poliserna som ger mig böter i form av meningar.
Ni kanske inte önskar mitt liv, ni kanske önskar allt.
Ni kanske må vara förmer och kanske med ett framtida hälsotänk.

Men var glad för att du slipper vakna varje morgon och inte se Jolin i spegeln då.
För det gör jag.
Och jag har valt känslan jag känner i samma sekund.

2010-09-09T21:02:00.001+02:00

Så var andetagen återigen slut.

Mitt liv var som ett maratonlopp med accelrering vid startskottet som också utlöste mitt försprång.

Mitten av loppet visste jag att snart skulle benens kraft vara ett minne blott.

Då sprang jag fortare, benen brann, strupen sved, mitt flås var värre än pappas rökrostiga snarkningar.

Jag var först i ledet med en miljon idioter bakom mig.

De ville komma ikapp, jag lät de passera mig, en efter en.

Målet var vinst, jag gav inte upp.

Men min kropp dödade mig.

Kroppen kokade, uttalade mannen efter bastu-vm.

Mitt hjärta dunkade som bongotrummorna i Afrikas vildaste djungel, snart, snart, snart var ödet döden för mitt arma trasiga jag.

Drömmarna på nätterna talade om vilket liv jag levde.

Där jag vaknade upp av ett skräckens skrik i den tysta natten.

Där jag var inlåst och påväg i mördarens famn.

Där maffian gömde sig bakom avenyns mur med k-pistar i händerna.

Där jag sprang i tingstadstunneln med förföljare vid varje utgång.

Jag var inlåst i en ond cirkel där utvägen stavades död.

Vad är det som är så fel?

Varför springer jag runt, runt, runt med hatande martyrer hack i häl om nätterna?

Är det jag eller ni som hatar?

Är det ni som ska sätta knivar i mig, eller är det jag som redan lagt eggens hinna mot mitt hjärta?

Är det jag som vill ta snaran runt halsen genom att ta fel vägar?

Är det tecken på att jag nästlar in mig i relationer och situationer som egentligen är av egen illvilja mot mig själv?

Varför drömmer jag mardrömmar på nätterna och påstår att livet är underbart på dagarna?

Maratonet fortsätter i Alpernas bergskedjor där croissenterna smakar som himmel på fat.

Men snart strömmar fetman in och tar över hjärtats krafter.

Upp och ner, runt och snart är knivens egg igenom.

Eller så slutar hjärtat slå.

Kanske har det redan slutat.

Men det finns ingen i ambulansen som sätter igång det igen.

Det finns ingen som kan sy ihop mig längre.

Jag bara skriker och slår, sover och vaknar i hopp om en bättre morgondag.

Men det fanns inga andetag kvar.

2010-06-20T19:03:00.002+02:00

Det var en omärklig hulkning.
Man vet inte vad det är, med det är fel.
Det finns behov, men vi vet inte av vad.

Jag kallar det saknad.
Hungern är mättad, törsten släkt, dina mänskliga behov tillgodosedda.
Ändå så saknar vi.
Jag satt för en kvart sen och skrek åt mig själv, vafan Jolin, vad är det för problem?

Jag vet inte vad jag saknar.
Jag vet inte om jag saknar.
Jag vet inte vem jag skulle sakna.

Så insåg jag att jag var mör, skör, febrilt tankspridd och så kom svaret.
Jag saknar mig själv.
Jag saknar någon som får mig att sluta sakna.

Om min person skulle defineras genom någon annan, hade jag inte varit mig, så kanske är jag den bästa jag vet?
Kanske vill jag vara med mig?
Bara jag.

Jag blir tårsprängd i pannloben, plötsliga rysningar längs ryggraden, gåshud på armarna och lätt hjärtklappning.
Det är som att jag väntar på undergången som kanske komma skall.

Ge mig ett facit, några ord, en karta till ett mål.
Jag vill veta vad som händer sen.
Jag vill veta om jag kommer sluta sakna.

När jag var liten talade jag om det svarta hålet i magen.
Det som åt upp mig och skapade ångestattacker om nätterna.
Jag brukade avtyda bilden när jag dansade vals med satan, musiken ifrån pessimisten.
Jag skrek inombords, gallskrik, skräckens ljud i den nattsvarta fosterställningen.
Jag skrev på bladet med de skrämmande orden, om och om igen så ingen skulle se min misära verklighetsbild.
Fy fan vad det var jobbigt att vara liten.
Jag ångrar än idag att jag inte kunde se mig själv i spegeln utan att kräkas galla över den snevridna självbilden.

Men vi är fortfarande kvar i samma kropp.
med några visdomsord och lärdomar.
Så jag borde kanske kunna hantera det svarta hålet i magen jag tolkar som saknad. ¨

2010-06-18T13:36:00.003+02:00

I en stad där molnen flyttas med mig. Vi svävar tillsammans.
Plötsligt ser du mina steg avta, skuggan runt hörnet så var jag din kvälls minnes förlorad.

Vad i helvete är det som rinner för armarna.
Det bränner av salta vattens stänk och spegelbilden fallerar itu.
Mosig, trasig, skör.

Som en tunn nagel på bristningsgränsen.
Så jolin, vem är du?
Toppen på den trasiga nageln du klipper av när tillfälle stundar.

Nej, jag vill inte ha kärlek, jag vill inte ha hat.
För jag har inga känslor kvar.
Inga känslor kvar.

Så kom slget igen.
Golvet smekte min lena kind där jag, kvar, låg, igen.
Hej trä, ta i trä, låt mig inte hamna här igen.

Jag är en vulkan i förfall. Snart kommer askan och sätter stopp för ditt svävande moln.
Jag vill ta ner dig på jorden och banka skiten ur dig.
Jag vill få dig närmre min hjärna.
Så du ser vad jag ser om nätterna.

Så du ser vad jag ser i spegeln.
Så du ser vad som ligger på golvet med trä i käften.
Så du ser var askan ska spridas dit du aldrig når igen.

Att känna någonting.
Jag känner inget.
Ingenting.
Så plötsligt ser jag dropparna i famnen.
Där de forsar ner ifrån de ihåliga speglarna jag kallar ögon.

Stena mig, bränn mig, slå mig, syra mig.
Jag är en glödande blomma i Afrikas öknen.

Utan törst finns inget behov.
Utan behov finner du ingen törst.
Kanske behöver jag tröst när vågen sköljer över mina förtvinade armar.
Jag vill inte ha en servett, jag vill inte vara barnet i mammas arma famn.

När jag är liten, som nu, då är jag liten, ett barn i syndafloden.

Vattnet så nattsvart och här står jag i blindo.

Kanske är svart och vitt ingen färg som klär mig.
Kanske är den cerise jag älskar för stark.

För nu är jag färglös.
Genomskinlig som dropparnas skimrande vigvatten.

Så Jolin, vem är du?

2010-05-13T13:56:00.002+02:00

Vindarnas susning viskade de förglömda orden.
i tiden var jag den lilla systern på markens blöta yta.

Född imorgon eller igår.
Återuppstår och glömmer.
Men vi lever på minnernas glansdagar, det blir lite svårare så.

Häng minnerna högt men se skillnaden på verklighetens onda aningar.
Han ville mig inte väl.
Bit för bit sögs julens must ur hjärtat hans.
Jag var inte längre den som var den, han väntade på henne.

Hon som var hon, som var den som var den.

Jag spelade birollen, gästspelade på din karta.
Nu var jag i en annan värld, utan motspelare.

I ett förvirrat tillstånd saknade jag benen, famnen och själens spegel som granskade mitt fyllda jag.

Den som var den, som gjorde mig lycklig.

Sen blev det tyst.
Det som återstod nu var flickans förglömda ord stormen.

2010-05-09T16:34:00.001+02:00

I ärlighetens namn är fasaden så mycket mer.

Ytan så mycket mer.

Jag så mycket mer.

Jag vet, du vet, vi vet.

Jag är djup, du är skadad, liksom jag.

Fick en uppenbarelse.

Det är nu jag hoppar ut från balkongen.

Jag ville verkligen dö.

Som jag förklarade det för Amandamay och Hugo

A monkey needs to dance, and so do you.

Jag var så malplacé att jag ville försvinna ifrån jordens yta.

Jag mådde så dåligt att mina steg var som skott vilka dödade den andra sidan av armén.

Jag var den handgranaten som exploderade i tysthet.

Jag var fel på det.

Jag var så illa ute, på så fel ställe att

Gömma mig i hörnan som en skräpande frigolitbit.

jag ville vara en del av inredningen.

Kanske ett badkar.

Som ett plastglas i skymundan.

Som en ciggkopp.

Ett askande fat med skit.

Väsentlig, men obefintlig.

Jag lipar liksom.

När jag gråter står världens uteblivande möbler i skymundan.

Ikeakorven smakar fel.

Jag känner mig som en femkrona.

Lika platt och halvkul.

Vill man inte alltid vara en fet guldtia men det vackra ansiktet på?

Kungen ser ut som ett ras idag och var försvann mina ungdomliga dagar?

När satt gråten kvar i halsen?

När, när när, när…

Så såg jag dina ögon, de blå.

Det pirrade i magen med min armlängds avstånd.

Du stod kvar och var hamnade jag?

Distans.

Distans

DISTANS

Här kommer jag med hjärtat i handen.

Jag vill visa dig min värld.

Äta bakelsegrodor och lyssna på djungelns lag.

Jag vill, jag vill, jag vill.

Höra dina tankar, läsa dina ord, förstå din poäng.

Men jag kastas mell an palmer i jakten på boning.

Jag fattar ingenting.

Jag har för mycket att säga.

För mycket.

2010-05-04T12:50:00.001+02:00

Jag såg den sylvassa kniven, han rispade den sakta men handfast över vässaren.

Hans drag skrämmde mig, jag blev livrädd där jag satt på golvet och lekte med barbie.

Jag var den brasilianska dockan med trollbindande ögon och våfflat hår.

Med bikini i flätade kulörer som knappt täckte det exponerade delar.

Jag kunde inte täcka någonting.

Jag hade ingenstans att gömma mig, ingenstans att ta vägen.

Jag var fast i ett helvete jag saknar.

Jag ville förvinna bland syrets molekyler och låta dess existens utplåna mitt inre barn.

Du ville inte ha mig, du ville ha min bekräftelse.

Thooooodiloooooo sjöng jag och skrattade i takt i mina samtal.

Detta vill jag inte ha, jag ska hem och sminka mig, ge mig ett par klackar.

Linjen bröts och tårarna brännde i ansiktet.

Hur länge kan jag förneka?

Mamma sa, lyssna inte på hjärnan, inte på hjärnan, bara på magen.

Hur skulle jag styra det?

Du där uppe, håll käften och snälla hjärta sluta slå så jävla fort, jag sprängs.

Klappa mig på magen och säga; snart blir det bar min lilla vän.

Men jag kan inte fly ifrån min kropp.

Jag kan inte byta geografisk position och tro att magens ord lämnas med bagaget.

För jag är här, med mig.

Nu, då, hela tiden.

Vilken process vill jag genomgå i en tid där jag kastar mitt lass med känslor bakom axeln och säger ha det gött hej.

Ha det gött hej är ett skämt.

Men jag är på riktigt.

Han tog kniven, drog den sakta över min strupe, snittet var kort, vasst och smärtfritt.

Till en början.

Men vi alla vet vad som händer när dropparna faller och verkligheten gör sig påmind.

Lilli, lilla Lilli.

Jag med tankarna, jag med de strävande fingrarna på svar.

Jag med det vetgiriga beteendet.

Jag med de travande orden.

Jag vet att mina läppar är svullna, mina ögon desto mindre och mina fingrar åtrår plötsligt barbiestadiets problematik. Där nuets glass- hunger är längtan, där mammas hans på liseberg är julafton på sommaren.

Då man kunde krypa in i en vrå och gömma sig ifrån de banala problem som stod framför stl 20 på skorna.

2010-04-27T20:35:00.007+02:00

Aldrig mer, någonsin.

2010-04-26T17:22:00.000+02:00

Tangenternas nedtryckning är för mig riktigt svår.

Helvete vad dåligt jag mår.

Spyr fram orden. Men nu.

Jag fick panik för en timma sedan. Riktigt damp.

Mina ben är korslagda, datorn i min famn och musikens svepande effekt i min öron.

En cigarett kvar. Jag kommer ingen vart, det är den jag har i morgon bitti.

Samvetet smällde till mig så jag dankade av i sängen på loftet.

Jag fick damp den 21 december för två år sedan.

Sprang runt som en bäcksvart skollad katt utan destination.

Om ni vill veta, ja, jag lipar som ett barn utan mat i magen.

Utan mammas famn.

Utan kärlekens sked.

Jag är riktigt jävla ensam.

Så fick jag damp.

Jag insåg för en timma sedan att ja kommer aldrig träffa pappa mer.

Aldrig någonsin.

Tystnad.

Aldrig.

Igen.

Mer.

Någonsin.

Då fick jag damp.

Jag har damp.

Skjut mig vill jag säga.

På rikitgt, ta ett jävla gevär och sprätt upp huvudet på mig.

Så jävla illa är det.

Var i helvete tar man vägen när man inser att man är fast.

Jag är fast i mig, utan någon som håller min hand när jag lipar som en jävla idiot.

Fast med min misär från pappa.

Pappa liksom.

Vafan. Gå och dö.

Jag behövde honom. nu, då, igår, imorgon.

Men han kommer inte tillbaka.

Aldrig mer.

Någonsin.

Det ger mig damp. Riktig damp.

Nu.

Det var tidsberäknat att nu borde tankarna försvinna.

Två år.

Men de försvinner inte.

Jag sitter fast här.

Ensam.

På ett loft med panik.

Mina ögon kommer vara bollar imorgon. Mitt psyke förstört, min energi uttömd.

Jag knaprar sömpiller utan mening,

Dagen är min natt.

Imorgon är ingen vacker dag.

Inatt är färgen svart.

Jag orkar inte.

Jag vill inte.

Kan inte.

Ska inte.

Borde inte.

Pappa jag är rädd för dig, när du dyker upp i mina drömmar och väcker mig på morgonen.

När verklighetsbilden är identisk med dagen vill jag inte somna.

Jag orkar inte.

Vill inte.

Kan inte.

Ska inte.

Somna.

Så skrämmer världen livet ur mig.

Ta mig ur mig.

Vara någon annan för en minut.

Jag hade behövt det.
Bara för en minut.

2010-04-20T18:11:00.005+02:00

När jag försvinner, vem är du då? När syrets molekyler expanderar är andas så lätt. Så lätt…

Dina tårar brinner bakom fasaden du önskar jag inte bemästrade se.

Men jag ser.

Hur gör du då?

Hans tid hon åtrog, i nattens timma var bekräftelsens synd något förklarat.

Vi var de små i kammaren som skrek, slogs, lät tårarna stripa upp den försynda vyn av ett trasigt barn…

Dagarna går och mitt ansikte återtar sin kontur, när jag återspeglar behovet i mina glansiga ögon. Vi skriker, slåss och bedyrar det ouppnåliga behovet av uppmärksamhet.

Var den megalomiska framfarten självförvållat?

Var fadersyndromet ett bestående uttryck när det stimulerade vårt sårade barn?

Var det en ursäkt?

Eller grundpelaren i vår motsatta beskådelse?

Män är svin och egon, som spottar och spyr när flickornas klackar klapprar i takt med uppmärksammade ögon. Är biologins otrohet ett bortviftande danssteg när pappans whisky sköljde ner den törstande strupen.

Varför måste vi tro så?

Han är död nu, jag behöver inte synas mer.

Eller behöver mina dansande klackar gå framför ballerinan på hennes sylvassa väg jag kallar lina? Expanderar mitt behov?

Är midnattsklockans dån startskottet för vår nakna sanning, om ensamhetens rädsla?

Hyenorna på savannen, med deras taniga kroppar slåss för vad som vore deras.

Varför ifrågasätta avundsjukans samspel med behovet av att ”här är jag”, din, nu.

Var är du, frågade jag i mörkrets skén. Jag lyssnade på de eviga texterna om ”where are you baby, i miss you so, i need you, hold me och fuck off sjöng jag när barnens ben avlägsnat skoltrappan.

I vilken tid slutar vi knappa på telefonen, hoppet om att rätt namn ska lysa på displayen? När väntar vi på näste?

När är vårt utelämnande jag för mycket för våra egon?

När blir det tvärtom?

I ett maktspel där clownerna slutar dansa i takt med balerinan på den sköra tråd vi kallar kärlek. När din fasad förespråkar självförtroende och oberoende, när fallet bevisar motsatsen.

När svartsjukans dån osar ur tjurens öron valde matadoren fel håll.

Men hur vet vi?

Är korten på borden vår meny eller rasar de i takt med vindens sus över vidderna? Saktar du ner fartens minskar nyfikenheten, men när kör du in i granen som får dina hjärtas slag att avta, direkt.

Hur ärliga är vi i en tid där självständighet är makt?

Varför ens ödsla minsta fundering?

2010-03-18T16:17:00.003+01:00

- Du är flummig.
- Vadå flummig?
Orden som nådde min förvånade hörselgång letade febrilt efter en förståelse utan grund.
- Ja, alltså, oväntat, man vet aldrig vad som händer med dig. Oförutsägbar, flummig.

Jag satt med benen i kors och fortsatte gå igenom mina handlingar, mitt tänk, mina ord, min sång och de åtskilliga gånger de skrattat i takt med gitarren.
Mina ögon stred emot sanningen, mina tankar vägrade inse. Att ja.
Jag är rätt flummig.

- På ett bra sätt, hörde jag över andra sidan rummet.
- hmm, mumlade jag och kunde inte kontra med något annat än tystnad.
Jag var förstummad, flummig, på ett bra sätt...

Jag hade en strävan mot målfokus, struktur, planlösning och värderade tankar.
Men istället var jag flummig, oförutsägbar och spontan i ett steg bortom det vanliga.

Min plan gick i kras och snart insåg jag att mina sammanbitna kinder inte var så frigjorda längre. Jag släppte illusionen om vad jag ville vara, skulle vara, förväntades vara.
Jag bara är.

Sen är den bemötandes tolkning en infallsvinkel att beakta varsamt.
Men tills dess, så är jag flummig.

2010-03-16T20:49:00.001+01:00

So just,
Stone me into the groove. 
Youre making everything     
beautiful. 
I think its wonderful.

2010-03-03T22:27:00.002+01:00

Jag kallade mig en gång i tiden för banan. Allt var gult, böjt och smakade konstigt. Man äter, men skiter liksom i vad det är. Tuggar på liksom, hela livet lät tugg tugg och ibland kom någon jävel och smaskade ljudligt i örat. Det var som skriket från bvc när man räknar till 12 sen säger man skjutmigskjutmigsjut mig men man fortsätter tugga ändå.
Vad är det för någon jävla grej? Skala av och tugga, är det det man kallar kärlek?
Laga mat med kärlek, nej jag nöjer mig med en banan?
Vadå nöja sig med en banan? vem i helvete vill nöja sig med något om varken smakar gott men inte särskilt äckligt, den har färg, men egentligen ingen vacker färg, den är böjd men vad är det för en jävla form?

Jag undrar fortfarande varför det finns e heeeeeeeel jävla, enooooorm kaj i göteborg som tillochmed kallas för bananpiren. Banan är någonstans det vanligaste människan äter.
Som aporna.
Vi är som aporna.
Vi äter banan, hela tiden.
ge mig färg, form och smak.
Tack.

2010-03-02T21:25:00.002+01:00

När markytan avlägsnar sig under mina kotiga tår finner jag himlen på armavstånd.
Jag tar hastigt sats och kan spotta på stjärnorna.
Så nära man kan komma, och när det inte går kommer man lite närmre och sedan en bit till.

Jag skådar balken ovanför mina glansiga ögon, de som skiner av lyckoämnernas virrvarr.
De slingriga vägarna dit och jag tänker, vem kan säga till mig om att vara hög eller inte.
Världen är oändlig och oemotståndlig, samtidigt verklig och väldigt märklig.

Jag lever på ett rosa moln och skrattar att min gravsten ska vara rosalackerad.
varför skrattet kommer vet jag, men jag berättar inte.
Inte mer misär, inte mer ondska.
Nu har gud satt på mig lite för hårt, lite för länge.

Det blir efter en promenad i monte carlo självklart att glassen ska trilla ur struten och hamna på mina rosaglittriga london sole skor.
De som inhandlades när samma tillstånd utbringades ovanför ögonen.

Där jag satt, kikade upp och fräste åt stjärnorna. Åt månen, det oändliga.
Där världens begränsningar är mitt avgörande i en tid där lyckan sprids ut i de böjda tårna.
Jag kallade mig glad, erkände verkligheten, men kunde göra det med skrattet högt upp i lungorna.
Plocka upp mig och ta mig inte långt härifrån. Ta mig närmre mig, min kära Jolin.
Jag sa att jag var lycklig, skrattade så tandköttssaftet sprutade ur mina vackra läppar.
Jag brydde mig inte, och gör det inte än.

men snart träffar loskan mig i ansiktet och jag är tillbaka i verkligheten.

2010-03-02T21:03:00.002+01:00

Jag älskade vyn av det vackra, det underbara, fantastiska, härliga.
Mina tre väl utvalda favoritord.
Definitionen av en idyll från någon av de få drömmar jag lyckats blanda bland de franska cauchemars.

Stäm dina band och sjung om det underbara, fantastiska, härliga.
Låt mig andas den friska luft som innehöll doften av sötma.
Jag talade om lyckan i kubik och fann min avtydande spegelbild med de mångfaldiga skavankerna.
Jag bjöd ut mig på en latte och log mot killen i butiken, han läste min blogg.
Främlingen som kunde äta min ångest till frukost, lunch och middag om hans så ville.

Men det är jag.
Jolin.
Inga ord kan beskriva min person, du kan inte tycka någonting ,tänka någonting.
Det är ord, meningar med betydande innehåll.
Skit i mig för en minut.

Who says i can't get stoned

2010-03-02T20:51:00.002+01:00

Vem säger.
Vem tycker.
Vem tänker.

Vilket motiv har du, när dina läppar formaterar rörelser som vacker ackopanjerar dina fula ords innebörd?

Vad säger du.
Vad tycker du.
Vad tänker du.

Att du menade väl.

2010-02-27T02:11:00.004+01:00

trehundrasextiofem dagar med sipprande strålar av solsken.

Jag ser minnena som passerar i revy, jag känner känslor där jag inte klarar av att identifiera ursprunget till anträdandet. Men vi har små justeringar som kallas val.
Att välja bort ångest.

Det finns en tid i var människas liv när roulettens spinnande hjul rullar ner kulan på rätt siffra. När polettens gravitation hamnar i just det spåret. Din färg, dina tankar, dina val. Samma sekund vet vi.
Jag får skåda orden att jag borde se det ljusa här i livet. Vara glad för de som finner sig omkring mig, vara glad för det jag har och inte ledsen för det jag saknar.
Jag är skribent av den anledning att min analysförmåga är i jämnhöjd med det jag är rädd för när jag skådar molnen nedanför.

Men för att må bra måste man också må dåligt. Somliga stunder, mer eller mindre.
När jag får min kaffekopp under näsan så jublar mitt hjärta, när jag rider fram på en nordsvensk häst och solens strålar sipprar, då sprutar endorfinerna ur öronen på mig. Jag är och har alltid varit en av de som ser de små goda ting som helt enastående.
Men de skuggor som avtyds på vår lilla jord av de små lätta moln kan också vara fyllda av atmosfärens nederbörd, av blixtar och elektricitet som gör att man ibland blir träffad.
Det händer saker som raserar ens tillvaro för en dag, för en månad eller decennier.
Omedvetet är grundmåendet nu något man inte längre kontrollerar, det är då vi börjar förneka vår förmåga att tillåtas skratta. Plötsligt ser vi fläckarnas konturer på solen mer tydligt än värmen den utstrålar.

Det är då vi fuskar, skapar en illusion av att alla dessa små substitut för lycka är av egen fri vilja.
Vi knaprar prozac, gängar snett eller blåser ut hjärnan för att vi helt enkelt inte orkar leva med vår dåliga vy av spegelbilden. Vi börjar träna och skäms för den slabbiga gelé huden som viker ut sig när kläderna ska matchas i någon moderiktigt genre. Vi får ångest av timmarnas ultrarapida eskalering och plötsligt har dessa fem år bildat minnen.

Av vad? En vardagsafton med thaimat och rullrostning, av aktiviteter så kända att vi kan beskriva livet som en jordaxel, av slentrian och undanflykter för vad dagarna innebär?

Jag tror inte att nio till fem och krogens veckoslut är något för mig. Jag tror inte väderväxlingens små upp och nergångar är något jag eftersträvar. Inte heller att tala om det.
Jag vill ha klimatkaos, hagel i sommaren och kanotpaddling på gatorna, jag vill promenera i ösregn och solbada efter känslostormar. Fantastiska liksom horribla.
Jag vill vakna upp och förändra världen som en mäktig vädergud. Påverka människan och sprida glädje och allvar. Men hur gör man då?

Man väljer. Man pekar och går, hit ska jag. Här är jag, och det är härligt. Man ser livets små vackra vardags strålar och funderar på hur bra den här dagen kommer tes. Man uppskattar de magiska stunder men gråter när himlen blir nattsvart av tunga moln. Man lever och lär, skrattar och gråter, på riktigt.

Det finns få saker vi inte kan påverka i vårt liv. Människan är ett oskrivet blad med pennan i höger eller vänsterhanden. Oavsett om vi är så olika så handlar det om inställningen till hur ordens form tar vid. Vad vi vill kalla minnen och se tillbaka på som upplevelser. Hur vi känner, hur vi lär oss känna och hur vi undviker att känna.

Det är jag som väljer. Om jag skulle ställa mig i ledet bakom gemene mans åsikter så är det inte jag som direkterar mina slingriga vägar. Jag hoppar istället över en viss ångest, jag väljer glädje. Ibland hanterar vi och avstår bakelser.

Jag ser mig själv som en vacker individ med handlingar skapade av kompasset innanför mina revben. De klaffar som får mina kinder att skimra i kulören rosa, det är de vägarna jag väljer att ta. Det finns inga plan som flyger mig ovanför molnen för alltid, men jag behöver inte heller låtsas om att det regnar.

Det var någon som en dag påstod att det går inte att älska någon annan om man inte älskar sig själv. Jag tror inte att det går att älska någon som inte älskar sig själv.
Vi blir som vi umgås, är du glad är jag glad, är du snäll blir jag snäll.
Varför inte vara den som ser till att man alltid älskar sig själv?

a play of nonsense

2010-02-18T13:00:00.002+01:00

Den låten, sundbyberg.

I en harmoni präglas röstens deprimerande tonart till något vackert.
Det handlar om röstläge, om den musikaliska slingan som vackert bäddar om barnen när klockan slår nio.

Jag blir varm i magen.
Älskling, jag blir varm i magen.

Snöstorm i mitt kaosartade stadsråtteliv. En sådan omgiven av fjärillar. "En sådan...¨

Den som är den. Som ställer sig i samma bar, går vidare till samma ställe, samma drink, samma mat, samma avec, samma italienska chokladtryfflar.

Mmm säger vi och påstår att utsikten är bedårande.
Jag kliver ur sängen och skummar fram en dubbel macchiato med riven vit choklad på.
Känner mig som en miljövän när det står fairtrade på den guldiga förpackningen.
JAg river, river, river tills alluminiumplasten snart hamnar på toppen av den skummade mjölken.
Sen slänger jag den i papperskorken.
Nej inte papper, soppåsen. Där allt annat hamnar.

Som nu, vi slänger, väger upp med samvetsgillande handlingar och slänger igen.

Until the bitter end.

Jolin Anna Johanna Jonasdotter Johnson Skoog

2010-02-16T11:59:00.005+01:00

Quod me nutrit me destruit.
Det som när mig förtär mig.

Det finns ting i denna stora värld vi väljer. Saker våra hjärtan brinner för, saker våra ögon stirrar på, saker som får kroppen att bli euforisk. I en omdevetenhet expanderar vår endoforiska utsöndring, vi känner lycka utan en förklaring.

Jag hade Barbie, Rosa och prinsesstårta.
Emmellertid skinn och ben, svartvitt och svält.

Det pirrade i magen av Mescal Kids, Knas, men jag kunde prestera ett Jolin- verk när jag lyssnade på Promise and the monster.

Jag talar om de stulna ordens tid. Mitt flöde är begränsat när siffrorna i statisktiken ökar.
Plötsligt tänker jag på han och hon, på dem och de, ni, mina läsare.
Mitt medvetande flyter i oceancen, vatten så blått, så svart, så oändligt.
Utan konturer som talar om vilka ni är.

Jag fläkar ut mitt hjärta på bordet, det pulserar och jag känner att jag skäms av min nakna ärlighet.

Men det var jag, den barbierosa flickan som var svartvit inuti. Hon som lekte med orden och sammankopplade meningar som representerade min tankeverksamhet.
Det var jag som stod upp för mig, skrev det jag skrev, gjorde som jag gjorde.
Men ni var min publik. På skärmen, i skolan, på krogen, i världen.

Jag låg vaken när vasastadens fotogenlampor slocknat.
Mitt hjärta stod still i den frusna tidens stulna existens.
Jag hade utvecklats, åt fel håll.

Efter månader av ovisshet insåg jag vad som tret emot mina rektangulära fingrar.

Vad som hände när jag var jag.
Jag var inte jag utan någon, jag var inte jag med någon.
Jag är bara jag.
Du är bara du, men vilka är vi?

Det handlar inte om att finna meningen med livet, figurera ut framtidsplaner eller beskriva oss själva med tre små ord.

Men kanske att kategorisera våra karaktärsdrag.

Ibland behöver vi ta ett steg tillbaka, rannsaka våra personliga sidor och återgå till vad vi älskar.
Vem vi var för ett, två, eller tre år sedan är än mer viktigt än vilka vi tror att vi är idag.
Vad som gör endorfinernas bubblande känsla verklig, vem, var, hur.

Är din bästa vän en tia? Är hon den som får dig att skratta och känna den rena lyckan ni tror notabilitetens ansikte utstrålar? Handlar du efter din magkänsla, eller är du ett följetång i stretande anda?
Vad vill du, här och nu? Vem är du, igår, i fjol, idag?

För första gången på väldigt länge tänker jag återgå till min ursprungsplan. Dela mina nya influenser med barnet inom mig. Inse vad jag brinner för, vad jag ville då, vad jag vill nu.

Liksom en materialmix med päls och siden, med svart och rosa har vi olika tankar som omedvetet ligger och gror. Som dyker upp och skapar ord, handlingar, outfits, vilka också representerar oss själva.
En omedveten känsla som infaller när vi minst anar det. Som utlöser skapelser och visar vilka vi definerar.

Gör det bästa av det.
Vem är du?

2010-02-14T21:34:00.002+01:00

Whats the point.

Det sades att, det går över, de blir lättare.
Det blir inte lättare, möjligtvis för stunden men i det stora hela är fanskapet enormt.
Jag talar om det svarta hålet i själen.

Jag kallade henne Isola. Det är den sidan av mig som gråter i takt med nigarifallets forsande strömmar.

det slutar aldrig droppa.
Varje tår är ett brännmärke som ärrar dag efter dag, efter dag.

Jag är fylld av syndaflodens bärande kanna, jag tar på mig det onda.
Som när jag missade samtalet.
Det jävla samtalet.
Mitt fel.

Det trycker ner mig och gör mig till en ynklig individ. Det gör att jag gång på gång sväljer mängden saltvatten för att slippa se skiten.

Men nu orkar jag inte trycka ner mer.
Idag orkar jag inte trycka ner.
Idag vill jag hälla ur all den historia som förlamar mitt egna tycke kring min person.

Jag vill inte känna någon skuld för att jag missade samtalet när hans sista minuter skulle stundas. Jag vill se min familj och mina vänner och uppskatta den rosahjärtformade prinsesstårtan.

Men jag vet att han också ville ringa på alla hjärtans dag.
Och det äter upp mig likt sockerkicken från rosenbladen.

Jag kallar det panik i tystnad.
Så fortsätter sagan om hoppet, att imorgon blir en bättre dag.

Pissungen

2010-02-09T19:44:00.001+01:00

Ditt äckliga jävla as, jag får förihelvete inre blödningar vid minsta tanke på din existens.
Att vara en sådan äcklig jävla pissunge med den otacksamma pessimismens som genomsyrar din omgivnings kärlek.

Du förstör. Du äter upp mig, honom, henne och alla andra med dina äckliga jävla råttögon.
Jag vill att du brinner i helvetet ditt äckliga jävla kräk.
Ditt äckliga jävla as jävel.

Sitter där med dina fula grisiga händer med skit under naglarna och ber om hjälp.
Dina auktoritärer du motsäger sträcker ut hjärta och själ, du flinar och sliter sönder det med dina utstående hästtänder.

Äter upp andras vänlighet, förstör harmonin som vi återuppbygger efter din mordbrand gång på gång.

Egosimens ansikte.
Det är du, ditt äckliga jävla as.

Titts on the radio

2010-02-03T19:21:00.002+01:00

Du kan inte se tuttar på radion.
Meningen i sig är förvisso väl uppklarad, men vad är det du inte vet?

Personen i fråga skrev, skrev och skrev. Slutligen insåg han att nej, fan jag kommer inte se tuttar på radion, hur mycket jag än vill blir det inga tuttar .
Inga syner, inga vårtgårdar, inga tittslips, tuttut eller ens skymten av konturen av de fantastiska två.

Ge mig en lapdance, och ta en brinnande shot i strupen som nu tillhör ditt alter.

Vilken vision har du?
Dina mål i fråga?
Såattsäga, vill du se tuttar på radion?

Jag ska bli en kvinnlig Cavalli, han vill lära sig office, Laura vill till Argentina.
Vi kanske inte ska så långt, men om vi inte är på väg var hamnar vi då?

I en värld av hopplöshet, uppgivenhet och snöslask.
Ingen vill något i en stad där kylan kryper under skinnet och tar del av vår personlighet.

Jag ser barnen som kastar stenar i luften på saharas torra fält.
Jag ser föräldrarlösa gatubarn med stenar i munnen.
Jag ser de stenade barnen i Rysslands kloaker.

Det är med en bitter sötma jag förespråkar om mina värderingar gällande mål.
Jag talar om vägen mot meningen med livet.
Om carpe Diem och saker vi ångrar att vi inte ångrar.
Dem jag ser spelar i olika divisioner, men den enda skillnaden mellan dem som är dem, är att dem är dem, och dem är vi.

Samma upplagor, i olika klimatzoner, med samma hopplösa inställning.

2010-02-02T05:38:00.002+01:00

05.38
How i met your mother. Säsong fem. Avsnitt tio och elva.
Direkt efter förra inlägget.

Hur i helvete ska jag kunna somna nu?

37

2010-02-02T04:11:00.003+01:00

Mina tårar avlöpte varandra likt antilopernas dånande klövar mot den hårda marken.
Jag låg därunder och kände slagen accelerera i ett tempo jag förträngt.

Stormen som sköljde över efter så lång tid. Rynkan i pannans förklaring.
Jag frågade henne vad felet var, utan svar fortskred dagen med handens vinkande, adjö.
I tiden där hoppets införlivande andas sorg finner jag min utgångstid passé.

Jag slöt ögonen och insåg att det är nu helvetet börjar. Återigen slog klockan 03.00, 4.18, 5.30, sen låter jag minnet gå i dimmans sus. Nätterna när sömnens demoner spökar under mitt skinande hår. Nätterna med hans ansiktes förstörda konturer, nätterna med tumörerna som äter upp mig inifrån och ut. Nätterna när de förträngda tankarna tränger sig på.

Min tid av sorg är inte längre aktuell. Utgångsdatumet för plötsliga utlopp är bortom rimliga gränser. Nu är det ekande skratt i tunneln fylld med ljus...

Jag må vara blind, mörkrets aska fräte sönder saltets droppar. Plötsligt flimmrar det till under ögonlocken, han säger hej och slår mig på smalbenet. Påminner mig om hans uteblivna närvaro, säger till när mitt betéende efterliknar youtubeklippen med winehouse dagen innan golfbanans green ersatte strobben.

Han är inte med längre.
Men det är inte bara dagen då mitt huvud beslöjas och min hand omfammnar guldrosor som hans person saknas.

Jag är halva. Var halva. Halva tiden.
Hela tiden.

Vilket skal ser du?

2010-01-28T03:17:00.003+01:00

Mitt senast mottagna sms i inkorgen löd; ”Sjukt respektlöst. Vad är det du har svårt att förstå? Lös det din jävla egoist”

Jag blev plötsligt stum, sen slog det slint i huvudet på min fullsprängda hjärna.

Vi kan kalla det bristningsgränsen, men den var nådd.

Det uppstod en situation där harmonin för en annan människa upptogs utav ökad ljudvolym under loppet av sju minuter. Vi kan kalla det grannen eller personen x. X skulle sova och blev störd, inte mer än så. Natti, hej.

Jag talar om en fenomen som händer dig, mig och alla andra. Igår, imorgon eller just i detta ögonblick.

En diffus oförståelse, handlingar utan förväntad reaktion som ingår i ett äktenskapstycke. Eller rent av personligt engagemang. Det var jag som mottog meddelandet, men det var jag som förstod, inte X. X levde sina dagar i en dimma utan förståelse för vad som hände utanför den perfekt illusionen.

Att problem är höga börspriser på en marknad vi skriker efter så fort klockan ringer. Något som råder utan någon vidare eftertanke eller konsekvens.

Vi handlar, lever och skiter i att lära.

Det hände för ett år sedan. Jag slöt in mig i min glasbubbla och orkade intehantera omvärldens nedtryckningsr, oavsett om det kom från yttre eller inre faktorer. De gick hand i hand, cirkuleade dagligen i mitt huvud och fick mitt ångestbarn i magen att kallas för bullfobi.

Spegeljaget.

Mitt liv var så illa däran att jag inte längre existerade innanför mitt skal.

Vad du ser, det är det du ser.

Jag höll käften. Åtochåtochåt av världens ångest, men vem matade mig? Vem dukade upp den horribla frukostbuffée jag väntade mig var morgon?

Jag, spegeln och spegeljaget.

Jag var inte längre värd att känna, tycka, tänka, värdera eller ifrågasätta.
Jag hade inte längre möjlighet att ha mobilen på stand by, släppa världen en minut, vara med mig själv, tänka på mig själv, se mig själv och det viktigaste,
värdesätta det.

Varje dag när jag vaknar tänker jag på hur mina månader kommer att se ut framöver. Varje dag försöker jag komma till insikt om vad jag vill. Jolin, flickans kropp du lever i hör jag själen på axeln viska.
Varför jag inte kan knyppla ihop mina trådar ger förvisso en del tankeställare.

Jag funderar på överraskningar, på tid, på prioritering och uppskattning.
Jag ser hennes lidande och skådar mina läppar forma de exakta orden från hennes tankar.

Det värsta som finns är när man tappar bort sig själv. Vad vill jag, inte med vem men hur?
Jag lärde mig förneka signalerna ifrån hjärnan, slutade lyssna på hjärtats slag.
Sen kände jag efter i magen.

Vad skrämmer mig?
I en tid där vi lever. Varje dag, just nu, hela tiden...
Så vill jag bestämma mina val

Sedan är det var mans ansvar att förstå problematiken som uppstår, besluten som fattas eller slumpen som väckte dig.

sprit

2010-01-25T23:31:00.002+01:00

De eskalerande eldarnas törster.
Jag fick en kommentar på bloggen.
Någon hjärtvänlig vän kontrade kommentaren med "alla i staden Göteborg dricker sprit som om det vore vatten, är inte alla aloholister då?"

Mina tankar spann vidare på just ämnet alkohol.

Lärarnas ändlösa föreställningar i form av filmer, tal och broschyrer är ett allmänt känt skämt när ålder passerar 15. Jag hör Lisa längre bak fnissa när Ann 54 håller genomgången om skadliga effekter, fnissfniss, beroendeframmkallande my ass, och den uttömmande effekten av dopamin som begränsas dagen därpå.
Axel går ur klassrummet och säger såpass ljudligt att hans följetong uppfattar orden om hans baksmälla i helgen. Helt sjukt och krök, all in och hahahah. Lisa fnissar med sitt mystiska léende eftersom hon är en av dem. En som också har krökat till det och upplevt de outforskade marker läraren har våldsfört sig på.

Sen kommer åren med helgerna och taxiturkar, rachmaninoff och kaviaröl, screwdriver blev gt som eskalerar till flådiga caphrinias på locatelli.
Inom sinom tid sitter man här och inser att alkohol är en del av ungdomens experimentella ting som får en att göra det man senare ångrar att man aldrig gjorde.

Man ångrar bara det man inte gjorde. Inte sant?

Så ser jag de behärskade pälsdamerna som insveper dofterna i sitt välfyllda glas med druvor. Lika okunniga som farfar är om baranoffen säger hon, perfekt och nickar mot servitrisen som har fullt schå med att fundera över huruvida hon ska droppa flaskjäveln i nacken på fitthoran som sitter med näsan i vädret och inte kommer tippa henne en spänn. Hon skiter i om vinjävlets kork har satt eftersmak i substansernas aromer, hon vet att pälsludret inte skulle känna skillnad om så det serverades t-sprit med karamellfärg så länge hon blir lagom packad för att få toppenkvällen Axel hade för sju år sedan.
Pälsdamen vet att hon inte kommer få det, hon vet att barhäng har ersatt maratonhångel och äppleplockande danser med taktvev. Hon vet att hennes tal kommer försämras, men det gör inget, hon vågar säga vad hon vill, till vem hon vill, för hon kommer bara bli liiite fyll.

FredagLördagFredagLördagFredagLördagFredagLördag

Tillslut hittade hon någon halväcklig snubbe utanför orgia som kunde hålla om henne en stund. Singellivet med jakten som signum var äntligen över så hon tog med sig den halväckliga snubben till caleo för en romantisk afton.

Jag ser dem på bordet bredvid, middagsparet som myser med en flaska rött. Myspys och fredag, vinvinvin. PälsFlickan blir rosenröd om kinderna medan äckelsnubbens chinos sakta men säkert krymper. Han jobbar där med blablabla och har alltid drömt om bla och hon kontrar med bla och så har dem bestämt för att gå hem och ligga med varandra igen. Alkoholens syndiga mustar sipprar ur hans halvtaskiga mun och han försöker få till lite roliga vitsar. Hon suckar, tar en klunk till och känner att jo, kvällen kanske bli lite roligare snart.

De avslutar middagen och varsin digestive, kaffe dom och karlsson, så är de på språng mot anhalten starksprit.

Här kommer första hindret i äventyrslandet krogen. Här dricker vi drinkar och shots för att komma igång, vi gör det fort, det slår fort och plötsligt är vi såpass roliga att världen snurrar lite snabbare, musiken blir lite högre, världens ljus vackrare. I en dimmas sus sveper vi ner för avenyn och sen är det svart.

Nej inte för mysparet på caleo, men för den eviga singelkillen som aldrig/alltid får ligga och tar livets bekymmer som ett växande hål. Oexisterande och carpe diem tatueringen synligt på överarmen. Paret som är rutinerade på fronten fylla, som vet vad som komma skall, tar varsin staropramen och smuttar lätt för en senare gång mot dörren.

Det kindpussas, skrattas och kvällens summering blir trevlig.
Det hånas, trillas, skrattas och barrens stång ställs lodrätt.
Grisdonken, blåmärken och snedgång. Slag och oförskämda kommentarer resulterar i att hon särar på benen och resan walk of shame påbörjas allt för tidigt.

2010-01-21T12:56:00.002+01:00

Jag granskade de sårade själarnas härstammning.
De kallade fenomenet trasig barndom med slag och spritdoftande köksslammer.
De hittade det negativa i det negativa, simmade ner i spiralen av havet jag kallar helvete.

Mamma jag kommer idag.

Dem kallas kommunister, emos eller anarkister. Skär sig i handlederna och lyssnar på kent.
Eller är who girls, nattklubbschefer och killen i paradise hotel.

Dem står i hörnet av baren och lutar sig åt kamerablixtrarnas bländade sken, tänker på en flasköl, hof eller export är oväsentligt. Så länge signalsubstanserna frigörs i den ihopknycklade själens boning.

Det är försent för att må dåligt.
Man är för gammal.
Det finns ingen ursäkt.

Så vad gör vi, väver in det i klingande melodier, skådar publiken med sina tändare i nävarna och sjunger om depressionens mörkaste dimmor.
Dem är plötsligt skållheta med sina små, små, pyttesmå egon.

Jag svimmade i sömnen inatt. Jag vaknade upp på ett gymnastikgolv avdäckad med hundratalet åskådande ögon. Min själ stod och skakade bredvid, livrädd, fullkomligt livrädd.

Hennes gestalt blev genomskinlig och utstrålningen ett minne blott. Exponerad med sanningen kastad i ansiktet.
Hon var en trasad docka med ett vanskapt ansikte, trots det upprätthöll hon fasaden. För vad?
För er, för att slippa, för att få vara.
Existerande i en värld där de hatade henne.
Försökte figurera ut varför hon följde ert spår. Varför hon vägrade se det fina i det fina, utan fortsatte värdesätta allt som var utanför hennes ramar.

I en värld där vi lägger på hög och väntar på dagen då explosionen sker.
Min portioneras ut till hungriga somaliebarn, barnen är mina celler som vräker i sig likt vilddjuren på savannen. Hungriga på misären som hamstrar utan slut.

Somliga har en annan inställning. Somliga ser det positiva i möjligheterna. Det heter inte omöjligt eller problem, snarare gupp istället för berg.
Var deras kökslammer hembakade äpplepajer med mormors ljuva vaniljvisp?

Eller spelar det någon roll i en värld där lyckligast vinner?
Glada ögon är framgång och positiv energi sprider glädje.

Mitt sträck blinkar, den vill att jag ska skriva, den väntar på mina ord.
Vilka jävla ord? Att jag i sådana fall är fullkomligt körd.
Så, då får ni. Ät lite till.

2010-01-02T17:58:00.004+01:00

Jag är i ett tillstånd att kalla psykisk stressdimma.
Jag vill inte vara här längre, samtidigt som jag älskar mina rosa väggar och runda säng.
Jag längtar efter mina småbröder, de sitter i vardagsrummet.
Kallar mig girig som gråter över beslutsångest. Får hjärtklappning av världens alla möjligheter.
Att hamna fel och bli malplacé i en stad utan skyddsnät.
Jag kan trilla och dö på avenyn, vad skrämmer fågelungarna när de flyr?

I en flod av kärlek älskar jag staden mina kära befinner sig i.
Men jag vill äta lax i norge, dansa barfota i brasilien, surfa i australien.
Vi åker i oktober. Senast.

Nu är klockan sex. Jag är överjävligt hungrig då jag har mina tankar på något helt annat håll. Jag är i en dimma utan klarhet. Fast i ett spindelnät som aldrig slutar kleta.

Jag märker efter en timma att mina läppar är förseglade.
Jag orkar inte anspråka om min humoristiska sida, jag orkar inte förflytta mungiporna uppåt i en transformerande sinnesstämmning.
Han petar mig på axeln och säger le lite, jag saknar ditt skratt.

Det är som om hopplösheten tog över. 10 dagar kvar, sen är jag ensam igen.
Vad gör man nu?
Så vi talade om uppehåll.
Hon erkände sin flört, den andre sitt återfall.
Men jag var fast igen.
Stirrandes in i väggen.
Hopplös.
Fullkomligt hopplös i ett nät fullt av trassel.
Med trassel utan ändar.
Förutom där det tar slut.

2009-12-28T18:55:00.001+01:00

Ja vi talade om lycka om paris och röda viner.

Vi såg det komma, du såg det komma, vi köpte det och körde tills det sprutade tuta.

Gråt flicka lilla, dina tårar ersätts snart i glädjens klingande skratt.

Nu leker vi, imorgon är en annan dag.

2009-12-28T02:18:00.002+01:00

The bro code. - how i met your mother.

Det var något jag aldrig varit med om innan.

Christian och jag utbytte blickar. Våra kroppar var placerade på det nedre planet i lägenhetshuset. Vi övervägde att ta steget och öppna porten, vi utbytte blickar och började dansa.

Likt luftboxning stod vi som två indianer i någon ritualdans kringgående i väntan på sekundernas expansion.

Christian utbryter, kolla elementen, varför står dem här. Jag börjar skratta men inser plötsligt allvaret. Tre element, jag påstår, tre generationer av att dömma på modernitet.

Sekel hade passerat och ersatts av ingmar kamprads billigare, bättre.

Vi stod där, med huvudet lätt hängandes som två uppgivna storkar. Christian för plötsligt sin hand mellan de tre.

Fyndet håller han upp på avstånd och chocken slår likt en stor jävla bomb framför ansikterna på de uppgivna två.

The bro code.

Swarlies ansikte lysr med peace tecknet framför de genomträngande ögonen.

Barnie.

Efter generationer av visdomsord har nu tidens passé tagit oss hit.

Här och nu. I en värld som spinner på i ett omedvetet kretslopp,

Jag skådar parishjulets axxelrering och konstaterar.

Tiden går för fort.

Vi hinner inte stanna upp. Dansa lite, göra dig tillgänglig för nyfikenhet och uppföljning.

Se vad som finns bakom generstioner, metall och tidiagre värmeutlösare.

Jag skådar min barndom och insåg tidens rymd. Idag hinner jag inte fundera på frukost innan nattamatens intag stundas.

Rapido.

Nu pausar jag, tar mig tid att hinna med i den rusande tidens uppfart.

Hur kommer jag annars minnas mitt liv?

2009-12-26T16:30:00.002+01:00

Nå.
Vi skapade ett härj av bröd och fisk. Jag hoppade upp och ner likt den studsboll du efterlängtar vid åren fyllda fem. Jag var antagligen rosenröd om kinderna av en så kallad strävan...

Jag talar om ett härj jag kallar mig själv.
Han sa till mig att det finns ingen som är så redig som du är.
Jag liknade ett frågetecken när mitt minne blev återkallat av min person.
Den härjigaste av härjen var jag, inte du, redig är inte mitt signum i en värld där roligt finns i mina händer.
Åh, jag önskar jag hade lika roligt som dig hör jag någon säga. mm. Så skulle man kunna kalla det.
Jag vill inte vara vacker, med en stadig drink i handen och en dryg uppsyn under min ögonlock.

Min vy skådade skickat-boxen, äventyr frågetecken.
Jag fick svar, var är du?

Jag härjade iväg och befann mig i min studsboll.
upp och ner, ner och upp, hoppade vi iväg längs avenyn.
Jag såg på snyggingarna vid baren och tackade gudarna för att jag slapp vara redig.
I en box där världens färger är klara och gröna.
Det finns ingen som sätter upp en nässelskog i min hage, där hanna och jag galopperar tills ryggens svank slår i marken.

Vi ser in i tunneln och ger upp hoppet om att reda eller syssla med klagomål med diverse åke gren i tonläget. Vi slutar hålla på med kindpussar och handskak. Vi hoppar in och ut och runt runt runt och ett hopp till..

Han frågar mig, är det verkligen du som skriver?
Jag svarar med frågetecknet i ansiktet och inser att de ser mig som den.
Det sjuka härjet på avenyns slaskbeströdda gator.
Jag fnissar för mig själv.
Här jag sitter med datorn i min famn, nedsläckt med la roux dånande ur högtalarna.
Men dem har ingen aning att det existerar fler sidor.
Dem har ingen aning..

2009-12-18T00:01:00.002+01:00

Sargad, härjad, ad, hd…

I en bipolär dag finner jag mina svängningar aningens roande.

Ditt bedjande léende möter mina explosiva ögon.

De bränner genom ditt hjärta, din själ.

Ditt förtroende för din gestalt.

Jag berättar sanningen i mitt tonläge, tolkningsfråga, javisst.

Jag talar inte klarspråk.

Det gör mig bitter, disträ, bortkommen och snurrig.

Jag kan inte, jag tränger undan och dämpar, söver, dövar, ersätter.

Ge mig en espresso och kalla mig för en cigarett.

Har du cigg? Nej. Va, du är cigg?

Jag väntar aldrig mer.

På någon, igen.

Inte ikväll, imorgon, eller tills den 21.

Jag håller mig inte i ett belyst tillstånd, men jag är fortfarande inte sövd.

Jag balanserar på den sköra linan mellan himmel och helvete, liksom du och alla andra jävlar.

Mentalitet, klientel, principer och perspektiv.

Saker som raserade cookie and cream. Som fick avsmak i wine and dine. Som fick lyckoutsöndringen att minimeras till en bakfylla.

Dopaminets utsöndring kvävdes, liksom jag.

De lyckosamma tvås ihopsättning var felkomponerad, som olja och vatten.

Ska vi ta Gordon Ramseys matlagning efter den gamla skolan eller köra en Jamie Oliver med känsla ut i fingerspetsarna?

Vem och varför tycker du om? Jag vet inte…

Mammut

2009-12-14T22:45:00.002+01:00

En tsunami sköljde över min värld.

Stenar slungades i mitt ansikte,

vatten dränkte mina lungor och jag hostade blod i ett forsande sken.

Jag fick panikångest. Håll fast mig, jag krampar skriker min mage, min hals, mitt hjärta..

jag skriker och ringer dig.

Du.

Nej det är inte du som är den. Inte mer. Just nu.

Håll fast mig. Snälla, ta mig härifrån.

Jag är kvar en timme till,

du kan tyvärr inte komma men jag ringer sen,

kanske går tidigare.

puss älskling.

Tanken slog mig, hårt, jag ville flytta över mina svarta graniter i hans mage, få honom att känna sig som mig.

Som en exploderande ångestbomb.

Plötsligt tas andan ur mig och jag hyperventilerar.

Jag lägger på och slungas framåt i andnöd.

Kom med mig min kära. Lukta på det salta havet som slås emot oss i en värld så vacker.

Sandens glittrande korn, slutna ögon och lyckorus.

Det ger mig magsår. Han ville spridas över havet och dansa med saltkornen när de når min panna efter en segeltur i 17 sekundmeter.

Ett hav av kärlek. Nu slungades det över mig i en flodvåg.

Allt gott har en ond sida. Liksom jag och mitt skrivande. Liksom cigarettens bakgrund när jag i mitt ovetandes tillstånd inhalerar kolmonoxid som en annan pantad blondin.

Du kan fly i din dimma, ditt rus, ditt tillstånd.

Men jag kan inte det.

Jag är fast utan att du håller om mig.

Mammut. Du slungar dig ner mot marken och dör ut.

Som barnen på soptippen, ät den slängda brödbiten, det finns ingen annan mat till dig.

Varför?

För det sitter ett gäng idioter i ett idiotland som lever på syreflaskor och girighet.

Vem ska jag skylla på när jag för mina steg mot videobutiken, ett marlbouro röd tack, drar mitt kort och avlägsnar med tankarna upp i varv.

Vem har gjort kortjävlet? Vem kom på kortjävlet? Varför har inte soptippsungarna en aning om vad ett kortjävle är.

Vi lever i en värld på väg.

Det handlar inte om ett öde, inte om Guds vilja, inte om förutsättningar, alla kan om de vill.

Jag hör mamman tala till sin dotter.

Hon ville bli astronom.

Jag vill vara lycklig.

Nej, alla kan inte bli vad dem vill.

Det handlar om förutsättningar, om skit i världen och huvudsakligen.

Förnekelse.

Jag håller er på en armlängds avstånd. Jag blundar när blodet sipprar på skärmen, jag lämnar min hjärna i bålskålen på förfesten och stänger av.

Liksom du, du, du och du.

Jag satte mig i sängen och förstörde lite till.

Jag förstör allt jag rör vid. Som en spetälsk vid ett tangentbord.

Kan inte förmå mig att använda ordet älsk i en mening längre.

Jag älskar inte längre.

Jag hatar. Jag är fylld av sockret som gör feta barn sjuka.

Det onda.

Håll om mig. Jag krampar.

2009-12-14T14:52:00.002+01:00

Jag fann irritationens överväldigande vågor. De böljade likt havet en stormig dag den kallaste höstnatten. Jag avskyr kylan på hösten, vintern och våren.

Jag är inte en supergirl när kylan flyttar in hos mig.

Jag fryser in i hjärtat, märgen och hatet forserar i mina blåa ådror.

Jag vill omfamna mina knän och stirra ut i ett inte.

Jag vill uppehålla mina dagar med jobb i skrift, i text ord och kreativitetens expanderade värld.

Fas h i on.

Då blir jag en supergirl. Din supergirl. En Nala på krigsstigen.

Som smälter. Som försvinner i en oändlig värld av lycka.

Ge mig en palett, en blank yta, så målar jag din värld rosa igen.

2009-12-09T17:05:00.003+01:00

Fåfäng eller bara bäng när världens yttre rymdar passerar i revy.

Valen är än oändliga när mina ådror expanderar i exaltation.

Adrenalinet forsar till mitt hjärta och publiken klappar i takt med klaffarnas jämna slag.

Plötsligt gör dem vågen och något händer inom mig.

Beröm.

Jag skrev en novell om Isola. Om flickan så nattsvart likt en katt där hon kröp upp mot berget.

Metaforen är till synes enkel när man ser det i ett livsbejakande perspektiv. Berget, hennes vardag. Motstånd, jobbigt, pain, nästintill en omöjlighet.

Säg bara vad du menar ropar någon i förbannelsens tecken.

Jag småler och tänker, nej nej, inte ska du gotta dig i min misär.

Hon frågade vad jag brukade få för kommentarer. Jag svarade, tja, vad ska man kommentera?

Jag fick tillbaka novellen, den korta, den listiga fyllda med ordväxlingar likt basketspelarnas passningar i toppserien. Jag fick mycket väl godkänt. Vad det berodde på, visste jag inte.

Jag trodde hon drev med mig. Sen började granskningen av henne, min lärare, med riktigt kritiska ögon analyserade jag hennes essens.

Hade hon läst pisstexten? Hade hon tagit in mina ord? Hade hon gett mig mvg ett lotteri med mig som vinnare? Jag hade inte tur i spel, jag hade killar hit och dit, en drink där, sjuka kläder, fint hår, men vadå mvg på en novell?

Sen kom hon en dag. Läraren, A.C.

Jag smuttade på skollhett gevaliakeffe i en 5 kronors ikea mugg, blå var den, sån ful blå.

Min gestalt var placerad snett utanför skolporten, jag rökte som vanligt där man inte får (får unna sig den vardagsspänning en svensk höst kan erbjuda). Nikotinet flödade i min kropp när hon ändrade riktning på cykeln.

Plötsligt stod hon framför mig.

Jag var inte den som pratade med lärare, dem var min skräck, min fasa, jag skakade och trodde jag skulle få min regelbundna utskällning för min frånvaro eller försening. Jag trodde hon skulle rycka av hjulet på cykeln och bända ut ekrarna till ett svärd. Rikta den mot min hungriga mage och plocka ut inälvorna. Jag trodde hon skulle hugga mig till döds där utanför skolan. Jag såg i syne, hallucinerade och var på gränsen till avsvimmning.

Jag var blottad, fullkomligt naken, kanske skulle hon skicka mig till en psykolog? Här Jolin, ge mig ett nummer, skaffa hjälp. Eller döda mig. Jag var livrädd. Min dom som skulle komma, mitt liv passerade i révy.

Jolin, jag vet att du precis har börjat ettan och vi känner inte varandra, men... Tack.

Tusen tack för de inlämningar du har förgyllt mina stunder med, du är en helt fantastisk skribent och jag har aldrig någonsin sett något liknande från någon i din ålder.

Jag var stum, mållös. För första gången i hela mitt liv hade jag presterat något som var bättre än vad någon annan gjort.

Det var jag, lyriken och orden som dansade i en fantastisk harmoni. Vi älskade varandra, trolovade oss inför abstrakta vittnen...

Sen blev det tyst. Länge. Jag skrev. Men tystnadens eko skar i mina tankar.

Jag vet inte om vi föll in i en slentrian med missionären och osminkade eftermiddagar. Mjukisbyxor och filmkvällar, ostbågar och hämta ungarna på dagis syndrom...

Det slutade med kreativitetens glanslöshet, jag blev färglös, hörde bloggtorka, stakade mig igenom korta avsnitt med meningar jag skämdes för.

Men vi är kära igen. Jag och orden. Min vokabulär är min make up box och stavfel gör inget när jag tar på mig de grå, de sköna.

Kanske handlade det om att komma till insikt.

Jag är med orden för att jag gillar dem. De kanske älskar mig med, då det blir meningar. Meningar med mening i. Vi dras till varandra, så enkelt är det.

Men jag tar det aldrig för givet. Jag kämpar som fan för att meningen ska komma till sin uppenbarelse. För att underhålla mina bokstäver, klä mig i metaforer och smycka mig med axanger. Man måste hålla romantiken vid liv, oavsett om det är ord eller mänskliga ting.

Säger flickan som tänkt på någon, den, det, i 6 månader utan att ta upp telefonen...

I huvudet varje dag. Varje kväll. Varje morgon. Varje vecka. Månad.

Men dennes telefon skymtar inte ens mitt namn i displayen.

Jag kan inte berätta. Bara skriva. Så jävla ynklig är jag.

Låter man rädslan smyga sig förbi obemärkt slukar den hela skapelsen.

Man är handfallen, mållös utan handlingar bakom hörnet.

Ingen kommer aplådera. Adrenalinet kommer te sig i var ven, klaffarna kommer inte gå samman. Men det skulle vara mitt livs största vinst.

2009-12-04T14:22:00.005+01:00

Charlie charlie, where have you been?

Jag gör ingenting, mamma kommer och hämtar mig, jag torkar bort spyan på min arma käke med den sönderbrända handleden.
Jag finner mig i en position som liknas vid barnets i magen.
Jag kallar mig foster och klappar mig armt på magen.
Vi gör ingenting, ingenting, ingenting...

Spränger sönder för att hamna i en dimma jag inte minns, det fallerar natt som dag.
Det kommer inte bli bra, inte bra inte alls bra...

Jag vill bli en yogi och vara tyst i 40 dagar, försvinna från markytan och låta världens minnen passera i revy.
Jag vill försvinna ett tag. Ett långt tag.

Kate och Pete, håll mig i handen, kyss mig i pannan och säg mig, imorgon blir en vacker dag.
Jag hatar december. Hatar december.

Uppehållstillstånd.
När vi hittar flyktrum med själar, så lyckliga, så fridfyllda.
Var? Jul? Nej.
Jag vill säga nej och dra upp täcket ovanför huvudet.

Dansa vals med pessimisten och skratta i takt med fiskarna. Försvinna en decimeter ovanför trägolvet varken du eller jag tar notis av.
Spela en melodi och dansa i takt med att hjärnan droppar ovanför bålskålen.

Jag kastade i mina hjärnceller på bardisken och signerade.
Sen är det becksvart.
Det finns inga ord. Generation ex borde bli min bästa vän när jag frågar kyparn om lsd.
Någon? Vi sniffade lim på gatan och du, den försvunna fann mig i barnets position.
Vi badade i poseidon och sträckte ut armarna, la oss mellan rosornas rosa blad och skådade himmelriket.

Jag fortsatte skriva och du satte fingrarna i halsen.
Kräkas av en gestalt som skär, snittar, kuttar upp verksamheten.
Romeo dansar ensam nu.
Manslukerskan adopterade barn och volontärarbetar för Amnesty.
Vad gör jag?
Ni sitter där, som vanliga idiotjävlar gör.
Stirrar in i väggen med rädda ögon och fruktar dödens mörka vrå.
Eller så gör man som jag.
Balanserar på linan mellan Mount Everest och Molnens höjder.

Mozart, ge mig en ton så målar jag. Klä dig i en vit hatt och inta rollen som om du vore 16 år äldre. Eller dyk ner i min värld och inse vad som kan gå fel. Riktigt fel.
Riktigt jävla fel.
Plymerna bränner inte längre. Kanske är det mitt fel. Kanske gör jag valen som utlöser kastanjernas bombadering i min vardag. Jag var värd det.
Varje gång.
Det måste få vara så. Snälla Romeo säg mig att det var så.

Plötsligt insåg jag att man kan inte hitta lyckan. Den finns där inom barriärrevet, gestalten av signumet. Jag själv.
Jag måste vara lycklig. Sen är det en annan sak att se det.

Jag uppskattade hela min barndom och mitt liv.
Jag förblev tyst och ångrade mitt deprimerade tillstånd.
Jag insåg att världens meny satt under min nästipp men jag höll ögonen slutna.

Vilken styrka behöver jag för att bli klarsynt? Vilket typsnitt biter på mig?
När kommer dagen då jag skådar min inre lycka.

Älskling kom hem och håll om mig.
Håll om mig tills jag finns igen.

2009-12-02T17:05:00.002+01:00

Det här är jag.
Det är den andra december och jag ska göra en sak jävligt klart för dig, mig och alla andra jävlar.
Jag är ledsen, så inihelveteobotligtöverjävligt tårsprängd den här månaden.
Jag vill lägga mig ner och låta världen försvinna från min existens.
Jag vill ta till kemiska substanser för att mjukna upp min iskalla hjärna, mitt stenhårda hjärta och spränga sönder den fasad som håller mig vaken om dagarna.
Jag vill smälta samman till en liten ynklig jävla klump.

Likt en duracellkanin går jag på högvarv för att tränga bort det faktum att jag intagit det bioplära mörker som tagit över mitt liv den tiden på året.
Jag är nitton år och bloggar. Frågar mig vad det går ut på.

Det går inte ut på någonting. Jag har ingen web-log, ingen dagens, inget fashion, cravings och söta kommentarer.
Jag hade en blogg om mitt taskiga liv. Om att åka på det såinihelvete hela jävla tiden.
Jag är en olycksfågel utan vingar.
Fast i ett nästle med kvicksand som föda.

Det är den andra december idag.

Igår fyllde min pappa år.

Jag läppjar på ordet pappa och hatar det.
Jag har ingen pappa för han är död.
Han dog. På ett år fick han cancer i hela kroppen, från lungorna till hjärnan, ut i axeln och ända ut i fingerspetsarna.
Den slukade honom som en drake med motiv att förorsaka ett brinnande helvete.
Jag gick i ett år och väntade på att min pappa skulle avlida.
Nu väntar jag på att jag ska överleva.
Varje dag är ett träsk som äter upp mig utan och innan.

Karma är en hora som hugger mig tills jag förblöder.
Vad gjorde jag?

Han skulle bli 48, vi skulle äta fondue och önska att imorgon blir en vacker dag innan tårtljusen smälter.
Nu brinner inga lågor längre, jag kan inte önska att imorgon blir en bättre dag.
För imorgon är ett steg längre in i december, till julen.
Jag älskade julen, nu hatar jag den.
Den är nitton dagar till jag skulle ta upp telefonen och ringa till Julia.
Han är död nu, min pappa är död.

Trampa i klaveret och skåda mina tårars spår i ljuskenet, jag leker lycklig.
Men ni skådar en död flickas ögon i en stad utan destination.

Jag har ingen karta, inget facit,

Inget morfin som kan lindra den cancer han avlöste på mig.
Så här är jag, omfamnade av panikångest och saltvatten som sipprar ur mina tomma ögon.

Snälla babylon, ge mig morfin så jag kan vakna upp från mardrömmen med de fyra vita väggar på jubileums-kliniken.

Men det är ingen som knackar på min dörr och säger att imorgon blir en bättre dag.

För vi talar inte om det.

2009-11-10T20:33:00.002+01:00

Det finns ett fenomen som kallas inspiration.

Jag tittar på min själ, hon viskar det är du och jag.

Sen skådar jag flickan som faller ner på golvet efter ett rikligt intag knark.
Hennes kille skrattar vidare och flinkar på sin älskade gura när solens strålar lyser med sin frånvaro.
Klockan slår 5 och hans vita dreggel framtyder likt barnens sockervadd i mungiporna.

Jag undrar vad Katie gjorde när jag skådar Pete Dohertys minimaliska pupiller.
Hon var en söt, söt tjej i en ond, ond värld.
Härj.
Hur tänker du när dresscode stavas frivillig?

Nej jag inspireras inte av Kashmir tröjor i mintgrönt eller Marc's armband.

Är inte heller ett fan av Birkin-bagen.
Jag vill ha en liten röd Kelly väska för Osbourne går i de mörkas tecken.
Eller med hennes Grace, kanske jag borde ha en i krokodil.

Den tror att jag är korkad, men den ser inte mönstet, orden som vävs samman med dess synonomiska sammanväxt.
Den tror att dennes lusläsande av ELLE tar denne till kvalfinalen i modemaraton.
Men den vet inte skillnaden mellan Kelly och svart, Osbourne eller Grace med Birkin och Le divorces huvudperson.

Han skrek vertigo och plötlsigt spann min värld in i höstens bergochdalbana.
Det kallades modeinspiration.
I min värld existerar inga bilder, inga plagg, inga accentfärger, inga smycken.
Jag tror på känsla.

Plötsligt försvann ljuset och mina sotade ögon vidgades i mitt taniga ansikte.
Jag la mig ner och dansade vals med pessimisten.
Vi drack Jack Daniel's och målade oss på armarna med målet att somna i en pöl bakom vasaplatsen.

Plötsligt var jag en prinsessa med lite för mycket tillgångar.
Plötsligt dödade jag mina undersåtar för mitt extravaganta armkrokande.
Samtidigt lyssnade jag på Jolin när Ray La montagne sjöng att jag skulle sluta dra kola.

Min drog är min drivkraft att vända på den riktiga innebörden.
Att multiplicera ord likt allgebra på svenska.
Att få fram ett mönster som skapar en helhet.
I text, i bild, i form och framförallt - stil.
Tro mig, du förstår vad jag skriver, problemet är bara att du måste läsa det igen, och igen och igen.
Det är en uppbyggnad med kryptoniska delar som vilken idiot på 7-eleven kl 4 en lördagsnatt kan lära sig.

Men du skrollar ner, tittar på bilden och klickar in på facebook.

Gångavstånd senare.

2009-11-02T21:19:00.001+01:00

Skjut mig i magen och se blodets forsande vattenfall pulsera ut ifrån den skärrade själen min.

Vem är du att be om ursäkt när tidens anda är på fel spår?

Jag önskade mig visdomsord och vägen till babylon. Vart kartan var visste jag inte. Inte heller vart mina arma ben skulle bära mig.

Jag var förbannad. Varför vet jag inte.

Jag vetintejagvetintejagintevet.

Får jag vara mållös i en stad där lampornas elförbrukning går på högvarv på bekostnad av statens skattepengar?

Får jag stanna upp och se mig omkring, andas och tänka VAD JAG VILL????????????

Jag tappade mig själv.

Igen.

Jag vill ge mig tid att andas igen. Att ventilera mina tankar och principer. Jag kanske borde gå. Iväg…

Jag kanske borde göra andra val. Maybe.

May be.

Varför kan jag inte bestämma mig? Vill du förklara den enkla matematik som krånglas till i min villospådda hjärna.

Kanske, kanske inte.

Jag är förbannad.

Varför vet jag inte.

Jag har sagt det tidigare, jag är inte den som är den. Jag kan inte dölja vad jag vill, när jag vill, och hur jag vill.

Nej jag kanske inte kan ta kritik, kanske inte borde få kommentarer för det dödar mig inombords. Det lilla sken jag hänvisar till är mina arga ord som når ditt vackra ansikte.

Jag älskar dig. Därför gör du det svårare.

2009-11-02T01:05:00.002+01:00

Dags att skriva igen.

Det var en kommentar. Den fick mig att såga igenom tangentbordet med mina nylackerade naglar.

Ena handen har den cerise nyans jag älskar, den andra nattsvart likt mörkrets furste.

Rocknrolla.

Precis som jag, ett vandrande härj med drömmar stora som farkostens destination, månen.

Jag var hemma och skådade månen. Den var halv och jag ringde till Karl. När vi lagt på var jag mindre ensam. Någon natt runt hörnet ringer Kalle och säger att hans måne är halv nu. Själv skymtade jag mörkret i den eviga himmelen.

När vi gick längs sloan square lyste månen med sinn fulla glans.

Den var hel igen.

Ikväll var vi på 3D bio, vi såg mästerverket UP. Jag grät och hans hand torkade bort den salta tåren som rullade längs min kind. Sen log jag, lutade mig framåt och sa I love u man. Han svarade I love u too bud. Bud, vad är det för namn? Ibland är han för sjuk.

Igår var en härlig afton, vi spenderade början av kvällen i appartamento Lisa/Emma när jag senare mötte upp min halva outfit, Sid på tramp.

Det är fantastiskt att man kan ha lika roligt som när man var fjorton, än idag. Det är alltid samma sak med oss flickor, jag gillar det.

Det är som att titta på månen, ibland är den halv, ibland hel. Oavsett kommer den alltid te sig i ett likadant mönster när man minst anar det. Då får man stanna för en sekund.

Bon nuit.